"Är det då alldeles kontant sant, Ragnar, att du håller mig lika kär som i begynnelsen?"
"Har du då inga lyckblad hittat i sommar, efter du frågar mig så?"
I stället för svar sprang Magda bort och tog ned ett gammalt kompass-fodral, som stod på hörnet af skåpet. "Se här…" Hon höll fram en hel hand full med torra klöfverblad.
"Nå, ha de icke svarat, de!"
I detta kompass-fodral förvarade Magda, så att säga, sjelfva blomman af sin husliga lycka. Från första året af deras äktenskap hade den unga hustrun under mannens frånvaro sökt dessa lyckans symboler, och sålänge hon hittade dem, var det ett tecken till hans fortfarande kärlek och tro. Och alla år var Magdas skörd lika stor.
Då mannen nu så gladt och trovärdigt frågade: "Nå, ha de icke svarat, de?" kastade sig Magda om hans hals och böjde hans hufvud tillbaka, medan hon noga betraktade honom.
"Hå, jag skall väl bli bättre i morgon, då jag riktigt fått finraka mig!" menade Ragnar, och kråmade sig lite smått i den blå kavajen.
"Åh, du är så bra, att om du vore bättre, vore det vådligt… Men, Ragnar lille, du har icke mätt barnen ännu och sett hur långt de vuxit öfver märket — det plär alltid vara det första du gör."
"Men den här gången tog ni också emot mig med så märkvärdiga underrättelser, att jag glömde allt det vanliga. Innerligt bedröfvad blef jag ock att se Calle göra sig klar till den sista seglatsen — nog var han lite skral förra vintern, men det gick snart om."
"Under vår bekymmersamma tid förtog han sig med arbete, och se'n har han varit så vårdslös om sig, och se'n … ja ja, det är något konstigt med pilten."