"Hvad för konstigt? Han har aldrig varit så riktig — menar du att det tagit till?"
"Åh nej, det var just icke det..
"Men så säg då!"
"Skratta bara icke åt mina inbillningar, och blif ej ond på stackars Calle! Det är så att … att han håller mig lite för mycket kär, och det tär på honom, fastän han icke sjelf förstår det."
"Hvad du der säger, är ej att skratta ät — det slår mig nu för minnet hur underlig han såg ut, då han rakt fram sade ifrån att han blef afundsjuk, när jag kysste dig. Arme pilt, skulle jag kunna bli ond på honom, som visst icke haft en half tanke på att förnärma hvarken mig eller dig!"
"Nej, aldrig! När jag i somras satte några syrener i muggen åt honom, var det allt det goda han visste, liksom det nu är hans högsta goda att jag bäddar åt honom, ger honom dricka och ibland sjunger en stump för honom eller läser ett kapitel ur bibeln."
"Herre gud, sådan kärlek är blott som en vacker ros, den man luktar på, för att friska upp sinnet. Han må också gerna ha sin kärlek i fred! Den skall göra honom glädje till hans sista stund — och aldrig vill jag ens så mycket som ta dig i hand, då han ser det."
"Så god du är! Och jag får alldeles vara sådan som jag har varit?" Vid denna fråga strök Magda en tår från de långa ögonhåren, och innan Ragnar hann svara, tillade hon: "Du må lita på att jag vet hur jag handlar — jag vill blott att han skall känna någon liten lycka på jorden, han som annars är så ensam i sitt sinne."
"Gör alldeles så som du vill och behagar, mitt hjerta! Du vet att jag har sådan lit till dig som till min egen själ. Men om jag varit mild mot Calle, som ej vill göra mig någon orätt, åtminstone med vett och vilja, så är jag icke så blödig mot den, som på allt sätt vill handla olofligt!"
Vid denna inledning märkte Magda rätt väl att hon måste fram med allt.
Och allt kom också fram.