"Jag vet att du för kort tid sedan med knapp nöd kunde drifva på dig sjelf! Det hänger icke rätt ihop, när du förändrar natur!"
"Älskade Ulgenie, du vet att jag känner din öfverlägsenhet att bedömma allt — men i dag måste jag resa till auktionen på Rörby, der den äkta spanska får-rasen försäljes."
"Nå, det var ändtligen ett ordentligt ärende. Far då, men kom icke hem för sent!"
"Jag hoppas vara hemma före 11, min vän!"
Fru Ulrique-Eugenie framräckte sin hand till kyssning; och sedan patronen med hela återstoden af sitt förlegade galanteri fört den till sina läppar, vände han skyndsamt sin äkta hälft ryggen.
Under hela dagen kunde patronessan icke låta bli att undra öfver sin mans förändring, och derest hon icke ansett för någonting komplett omöjligt att han skulle ha vågat vara stadd i olofliga ärenden, hade hon lätt inbillat sig att han fått syn på något fruntimmer, som hon sjelf icke kände.
Men bland alla deras bekanta i hela orten fans ju ej en enda, som icke Fabian sett minst tjuge gånger, och vid hvarje anställd pröfning hade det alltid visat sig att han sett en hvar utan fara.
Detta väl inskärpt i minnet, lugnade sig fru patronessan. Och sedan hon tillbragt dagen med hvarjehanda små husliga och moderliga förströelser, gick hon tidigt till sängs, ty hon plågades alltid af ledsnad, då hennes Fabian, som hon i grunden älskade, ej var hemma för att afgöra hennes kärlek och hennes gnat.
* * * * *
Det kunde vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat. Och liksom hon, sof hela husets personal — ty ehuru en piga visserligen var beordrad att invänta patronen, tyckte sig denna ha gjort nog, då hon, emot befallning, satte förstugudörren på glänt. Det öfriga lemnade hon åt någon innevånare i drängstugan.