Som sagdt kunde det vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat, då hon, störd af något buller — ett slags vridande och skrapande helt nära sig — försökte öppna ena ögonlocket, en signal, som borde tillhålla Fabian att icke så der förgäta en bland sina förnämsta skyldigheter, den nemligen att icke störa sin hustru.
Men signalen blef helt och hållet utan verkan.
Under så fatta omständigheter såg sig frun tvungen att öppna äfven det andra ögonlocket, för att med ledning af den nästan lika sömniga nattlampan söka upptäcka i hvad tillstånd Fabian var.
Hennes första blick föll på soffan midt emot … som var tom; den andra träffade gungstolen, men då denne dels stod i skuggan af de vidlyftiga sparlakanen och dels äfven hade minsta möjliga upplysning från lampan, kunde patronessan ej upptäcka mer än ett par fötter. Men det var också dessa som haft den näsvisheten att oupphörligt röra sig, hvarmed bemälte fötter ännu fortforo.
"Fabian, hvad är det åt dig — skäms du ej!"
Fabian iakttog tystnad.
"Jaså, din stackare, de ha fyllt dig, märker jag — och du, ditt kräk … att ej kunna stå emot… Nå, rör på dig nu … var så god och kläd af dig, eller…"
Alltid samma tystnad.
"Se så der ja — han är totalt plakat… Gå din väg, Fabian, gå in till dig … känn dig före: du får ej ta ljus … men slå icke ihjäl dig… Nå, blir ingenting af — skall jag ringa och låta bära ut dig?"
När icke heller nu någon liknelse till svar lät förnimma sig, ryckte fru Ulgenie med en åtbörd af uttrycksfull vresighet tillbaka sparlakanet, utsträckte handen och fick tag i en hel massa obekant hår.