"Var så god och gör icke om det der, ty då blir jag tvungen att besvära … och bry sig icke heller om klocksträngen — det är bara till chikan, om tjenstfolket kommer in."
"Hvad vill han då, fasliga varelse?"
"Sitta der jag sitter, ingenting annat så länge!"
Patronessan fick plötsligt en ny aning — om det vore något olyckligt offer för en vansinnig kärlek?
"Huru" — hon hade samlat hela sin värdighet i rösten — "sitta der han sitter … det är ju i min sängkammare!"
"Det ser jag väl!"
"… der ingen har rättighet att vara, utom min man?"
".. och jag!"
Vid detta oväntade svar fick vår fru mod att närmare granska sin oblyge gäst, en rätt hygglig figur, som med sina stora och öfver måttan djerfva ögon ingaf henne både intresse och afsky: afskyn kom nemligen derifrån att figuren var insvept i en blå fris-kavaj, hvilken hade det felet att helt och hållet störa hennes romantiska illusion.
"Men så förklara denna exempellösa oförskämdhet!"