Hemma i prästgården underkastade tjänarna sig en lång beredelsetid, ty i det fallet var deras ambition stor och de insågo klarligen att prostens eget folk borde skina som ljus inför menigheten.
Långa tider i förväg hörde man varje kväll hur det lästes över inne i folkstugan, på det entoniga, litet sjungande sätt, utan varken punkt eller komma, som var egendomligt för folket på trakten. Naturligtvis voro pigorna förr färdiga med sitt vetande än vad fallet var med drängen, och det blev sedan för dessa en kär och stolt plikt att trumfa i honom sina mödosamt förvärvade kunskaper och sedan anställa ingående förhör med den stackars karlen, som alltid stakade sig på samma ställen.
För oss barn var det ett obeskrivlig nöje att åhöra dessa förhör liksom det i allmänhet var synnerligen roligt att uppehålla sig i folkstugan, där man fick se och höra litet av varje. Särskilt intressant var det att stå bredvid, då pigorna öppnade sina grant målade kistor med deras skiftande innehåll av kjolar, schaletter, »lärskor» och »kännen»[3] och framför allt de vackra kistebreven som voro fastklistrade inne i locket. Bilderna varierade vanligen ej så mycket och dem jag erinrar mig voro ungefär sådana som de av Axel Ebbe beskrivna:
»Susanne udi särkjen,»
som dros me di fele gobbe,
»Napoleon po hviden håss,»
»Röverne po kåss,»
»Jakobs stije»
å, »Lurifax udi sitt rije,» – – – – –
Första gången jag och min yngre bror skulle som aktiva deltagare bevista ett husförhör, var en händelse, som ej så lätt glömdes. På det att vi ej genom okunnighet eller förvirring skulle draga skam över huset, hade prosten i förväg låtit oss veta vad han ämnade höra oss på och det kunde vi så blankt som ett rinnande vatten, det var ej tvivel om den saken. Själv lotsade jag mig lyckligt igenom alla skär, men min lille bror råkade värre ut. Under sitt långa förhör med alla gubbar och gummor hade prosten kanske hunnit att bliva en smula trött, innan turen kom till oss; nog av, han glömde av sig och gav den stackars pysen en helt annan fråga än överenskommit var. Fasa och förvirring stodo tydligt att läsa i piltens anlete och till slut framstammade han, med gråten i halsen: »Men de va ju alls inte den frågan ja skulle få.» Ja, det var ju förargligt nog, prosten gjorde en liten grimas och ett löje spred sig över alla de närvarande, hur angelägna de än voro att uppföra sig på alla vis passande.