Nu var det endast att hoppas att prostens tjänstfolk skulle reda sig bättre, och det gjorde de. Per överträffade sig själv, där han snurrade fram med sitt »arbete befordrar hälsa och välstånd» i en rent av svindlande fart, och hans triumferande min, då han efter detta mästerprov återvände till sin plats, låter sig ej beskriva.
Det var ett stort nöje, på söndagsmornarna, att stå bakom staketet och titta på kyrkfolket, då de passerade förbi. Särskilt märkvärdiga sågo gummorna ut, i sina vita klutar, det enda som ännu kvarstod av den gamla, vackra Vemmenhögsdräkten, och med de vida vadmalskjolarna uppslagna över huvudet, som skydd mot damm eller regn, varvid de breda brandgula skoningarna gjorde en synnerligen anmärkningsvärd effekt. I handen buro de, utom en väldig psalmbok, även en omsorgsfullt hopvecklad näsduk och en lavendelkvist.
Mannarna buro mörkblå eller svarta vadmalsjackor, stundom även väst med silverknappar, för övrigt var även här nationaldräkten bortlagd. Den ståtligaste och förnämligaste bland dem alla var otvivelaktigt den bekante riksdagsmannen Per Nilsson i Espö. Han var obestridligen en vacker man, med nästan sydländskt utseende, granna färger, bruna, blixtrande ögon samt en viss elegans över hela sitt framträdande.
Per Nilsson var alltid gärna sedd i prästgården. Prosten, som själv under en följd av år varit med vid ståndsriksdagarna, åhörde alltid med odelat intresse hans livfulla framställning av förhållandena däruppe och prostinnan var ej mindre road, ty han var både kvick och underhållande och lade därtill i dagen en viss ridderlig uppmärksamhet, som just ej var någon vanlig företeelse där nere. Han talade ledigt och obesvärat och fällde ofta mycket träffande yttranden; ett av dessa har ofta senare runnit mig i hågen och det tyckes mig innebära en stor sanning: »man sjunger när man är ledsen och man sjunger när man är glad, men man sjunger aldrig när man har något ont i sinnet.»
För att återgå till söndagen, så var nöjet att få bevista själva gudstjänsten, ej så alldeles oblandat, så länge man var barn och ej ännu kunde förstå hur stor andlig talare prosten var. Det var ej så lätt att sitta stilla under hela den långa predikan, så som man var befalld, och ej heller fanns det synnerligen mycket i den lilla, lantliga kyrkan, som kunde fängsla uppmärksamheten.
Det märkvärdigaste var predikstolen med de fyra evangelisterna, målade i granna färger, samt en i trä utskuren bild av den törnkrönte Kristus, placerad på väggen omedelbart framför prästgårdsbänken, ett ganska primitivt arbete, både vad skulptur och målning beträffar. Någon altartavla fanns ej, lika litet som kyrkan på den tiden ägde någon orgel. Så mycket mera ostört kunde man uppfatta den gamle klockarens sång, hans förmåga att hålla ut sluttonen i all oändlighet, och framför allt hans vidunderliga textuttal. Då han t. ex. skulle stämma upp: »O, du härlighetens sken,» hann han vid detta O, att glida genom hela skalan av vokaler, tills han slutligen bestämde sig för den sista och det blev alltså ett långdraget ö-ö, som basunades ut med häpnadsväckande styrka.
Under sommaren, då solen sken in genom fönsterna och luften kändes kvav av blomsterdoft och hemvävda kläder, hände det nog att gummorna nickade till då och då, tills de med ett ryck foro upp, yrvakna och förlägna. Och det var lustigt att se hur flitigt lavendelkvistarna sedan användes, såsom en lämplig väckelse och påminnelse att ej åter duka under för sömnbegäret. Dock hade de alltid efteråt fullt klart för sig att det var »en farlit granner» predikan de hört. Därom voro de alltid mycket angelägna att upplysa prostinnan, då hon efter slutad gudstjänst underhöll sig med dem. Samtalet övergick likväl snart nog till mera världsliga ting; det handlade både om kalvar och grisar, vävnad och spånad och mycket annat, som det ej alls var ledsamt att åhöra ovanpå all högtidligheten.
Prästgårdsjul.
Så fort december månad ingått, börjades julstöket i prästgårdarna och fortsattes med stegrad intensitet, ju längre tiden skred framåt. Det var så mycket man skulle göra för att värdigt kunna begå den stora högtiden. En verklig rengöringsorkan rasade genom hela huset från källaren upp till vinden. Det mångbeprisade julölet skulle bryggas, fisken lutas, och den stackars grisen skulle för olika ändamål släppa till sitt unga liv. Det var ju den som bestod julskinkan, den marmorerade syltan och den utsökta korven. Gässen hade redan förut rönt samma öde; nu hängde alla gåsbrösten i röken, à la dauben vilade t. v. i burkar och formar, och mer än en stekt gås hade redan, prisad och berömd, gått all världens väg, som ju är all storhets lott.
De sista dagarna före jul kommenderade husmodern nere i bakstugan över hela sin armé, alla i snövita uniformer. Det vore för vidlyftigt att omtala de segrar som här vunnos, säkert är att de voro, visserligen dyrköpta, men ärorika. Senare förlades krigsskådeplatsen till köket, där de berömda klenäterna eller på ren skånska, klenorna, fingo sitt flottdop, varur de utgingo fullkomliga och utan vank.