Dagarna voro nu så mörka att de flesta sysslor måste utföras vid ljus – naturligtvis talgljus, vilka under prästfruarnas skickliga ledning stöptes av fårtalg, erövrad från det s. k. »kvicktiondet.» Pråsorna, smala som tändstickor, användes mest i köksregionerna, men det hände nog även att barnen fingo läsa sina läxor vid deras osäkra sken. De bästa ljusen fingo sprida sin strålglans endast över mera högtidliga tillfällen, från blankpolerade malmstakar, med en ljussax i släptåg, ty de måste ju »snytas» allt som oftast.
De stackars prostarna sutto under detta »förfärliga fläng både utan och innan» instängda i studiekamrarna, där under tiden julpredikningarna med mer eller mindre framgång författades. Tillvaron förljuvades nog förmedelst en eller annan smakbit, som genom en trogen makas försorg fann vägen även till detta arbetsfält.
På aftnarna mojnade stormen vanligen av något litet, och då samlades familjen kring det stora björkbordet i salen, där en moderatörlampa på hög fot överblickade situationen tvärs igenom en med nålar utprickade skärmar, i mönster som lämnade inbillningen fritt spelrum. Då tillverkades av stora och små alla julgransprydnaderna, strutar, nät, guld- och silverstjärnor m. m. under det prostfar, stundom avlöst av pastorsadjunkten, läste högt ur »Leas» berättelser. Först när den rykande ölosten sattes in, tillät man en stunds vila.
Då sent på lilla julafton de rena gardinerna och sängsparlakanen blivit upphängda – de senare i konstnärliga festoner drapererade kring en förgylld sänghimmel – kunde man gå till vila med den lyckliga tanken: i morgon är det julafton, en tanke som gick igen i drömmen för att till slut bli en lycklig verklighet, äntligen, äntligen.
Ingen penna förmår skildra den på en gång glada och högtidliga stämning, som rådde denna underbara dag. Allting var sig olikt, människorna, djuren, ja, hela naturen hade undergått en oförklarlig förvandling och själv kände man sig så obegripligt snäll.
I Espö prästgård rådde redan tidigt liv och rörelse. Det var skick och bruk att socknens fattiga då skulle infinna sig i prostens kök för att få sin andel av den goda julmaten. Prostinnan utdelade själv håvorna och prostens riksdaler »till socker och snus» var både välkommen och väntad. Där stodo de hela raden – Lejonskan och Stormskan (dragonänkor och farliga, sades det), Spansker, så benämnd av folkhumorn på grund av den spanskrörskäpp han stundom stoltserade med, den krokige gubben med det klingande namnet Blücher, »Ola i saxen», vars far varit skräddare och hette Isakson – alla nigande och bockande och med en viss räddhåga bekikade av barnen.
Sedan man ätit den stora frukosten vars pièce de résistance var den läckra julskinkan och provat det skummande julölet, vandrade hela familjen in till grannen, Ola Christersson, för att önska god jul. Där stod mor själv vid spisen och rörde i gröten med en väldig träspade, medan tösen satt på en låg trästol och malde senap så att tårarna trillade ner för kinderna. Far stod ute på den rensopade gården, i träskor och vadmalströja, i färd med att rita stora kritkors på alla uthusdörrarna. Detta skulle hindra trollen, som på julnatten ansågos vara ovanligt beskäftiga, att anstifta ont och »förgöra kräjen». Han kom emellertid in då mor, med många kruserliga nigningar, förmådde gästerna att stiga in i kammaren, där de trakterades med körsbärsvin och klenor. Den äktenskapliga sängen var högt uppbäddad och prydd med ett i konstrikt mönster vävt ylletäcke. På det stora slagbordet låg en vit drällserviett, och på den gamla pulpeten sågs ett tobaksschatull, två porslinshundar och en bleknad bukett av konstgjorda blommor, väl förvarad under en glaskupol. En blandad lukt av lavendel och torv slog emot de inträdande, den senare härrörde tydligen från den stora järnkakelugnen med Adam och Eva i relief.
Efter att vederbörligen hava beundrat de gamla förnäma vävnaderna, vilka högtiden till ära kommit fram, särskilt den fina bonaden över kakelugnsbänken, där gossar och flickor i en lång rad stodo med armarna i sidorna och blickade käckt ut i världen, avlägsnade gästerna sig, under ömsesidiga tacksägelser, ledsagade av värdfolket ända ut i porten.
Då det började skymma stod åter prostfamiljen på väg att bege sig ut, denna gång för att lyssna till helgmålsklämtningen från de många närliggande kyrkorna och se julljusen tändas överallt i byn. A. U. Bååth har i en av sina sydskånska stämningar skildrat en dylik julkväll och jag lånar hans ord för att beskriva hur den tedde sig i det goda landet »söder om landsvägen»:
Tystnad vida. Man hör hur det sakta lackar