Men stilleståndet blev ej långvarigt. Omedelbart efter sångens slut iscensattes en nigarpolska, som i sitt ginungagap uppslök gamla och unga och ej lämnade dem ifrån sig förrän de snurrat genom alla rummen i en virvlande fart, rullat ihop sig till ett kompakt helt och slutligen »med mycken möda och stort besvär» vecklat ut sig igen. Och sedan valsade, polkade och galloperade man igen ända tills kareterna rullade fram på den stenlagda gården och de gamla stodo påpälsade ute i förstugan och brummade så smått över ungdomens dårskap. Ännu i kappor och bahytter dansades allra sista varvet, medan den lilla prostinnan själv satt vid pianot och spelade en gammalpolka, som hon kallade »nummer tre», men som rätteligen bort heta nummer ett, så oförliknelig var den.
Så rullade vagnarna ut genom den trånga porten, ljusen släcktes i det låga tjället, och så var det slut på julen.
Ett bondbröllop.
Julen med sina många helgdagar, sin vila och frid var länge sedan förbi. »Julastuerne», där ungdomen svängt om med lust och fröjd, i den ena gården efter den andra voro ett minne blott. Kyndelsmässan med frost och snöstormar, de s. k. kyndelsmässoknutor, var även överstånden och nu var man inne i fastan. Den hade inletts med allehanda upptåg, man hade »slagit katten ur tunnan» och utfört den omtyckta tävlingskamp, som kallades att »ta ringarna», och därefter hade de unga, anförda av segraren, »kungen», och hans utvalda drottning, återigen dansat nere i riksdagsmannens gård, där den stora sommarstuen godhetsfullt upplåtits för ändamålet. Nu var tiden inne att rusta sig till bröllop i de gårdar, där man till äventyrs hade någon dotter att bortgifta, innan påsken kom för nära, då det ej ansågs lämpligt att fira några stora fester.
Så var fallet hos Hans Anders’ i B. där den unga dottern skulle gifta sig med åbosonen Per Jeppsson i samma by. Det hade varit ett gammalt tycke och som förmögenhetsvillkoren voro å ömse håll passande och ägorna gränsade intill varandra, kunde förbindelsen ej annat än anses i hög grad önskvärd. I bröllopsgården hade rått stor brådska både med utstyrsel och förberedelser till det stora gästabud varmed den lyckliga tilldragelsen skulle firas.
Nu, då bröllopsdagen var inne, stod gården fejad och fin utan och innan, ladugårdsbyggnaderna nykalkade med nymålade dörrar och halmtaket på boningshusets norra sida var omlagt skinande gult, medan det på andra sidan var grönskande och mossbelupet. Rummen voro prydda med präktiga vävnader, täcken och bonader, gamla skatter hämtade ur de väldiga kistorna i kistekammaren, där de bevarats under generationer. De företedde vackra prov på urgammal hemslöjd, dessa vävnader i rödlakan, flamskt, krabbasnår, opphämta och allt vad det nu heter.
En stor skara gäster väntades, släktingar från när och fjärran, prostens, klockarens, naboarna och för övrigt alla, som kunde anses stå i förbindelse med värdfolket. De voro visserligen anmodade att komma redan kl. 12 på dagen, men naturligtvis var ingen så »förveten», att han ville infinna sig så dags, och det tog också sina rundliga timmar, innan alla voro samlade. Ej förrän närmare två kom prostfamiljen inrullande i den blanka och skinande kareten, som högtiden till ära med ovanlig omsorg putsats av Per, prästadrängen.
Gästerna mottogos ute i förstugan av Far själv, som leende och gemytlig, skötte sitt nog så krävande värdskap. Han assisterades visserligen, utom av sonen, även av två marskalkar – målaren och skräddaren, – vilka vid alla större gillen hade sig detta viktiga värv anförtrott och därför också utvecklade en otrolig säkerhet och snabbhet.
Förstugan som sträckte sig tvärs genom hela längan, med utgång även åt trädgården, hade dessutom tre dörrar, åt höger var det dels ingång till den stora gillessalen, »sommarstuen», som saknade eldstad, dels till kistekammaren med alla dess skatter. Från vänster kom man in i ett stort rum, stuen, som, även det, upptog hela husets bredd, med två par fönster åt vardera hållet. En väggfast bänk omgav på tre sidor det väldiga bordet, där måltiderna i vardagslag intogos av såväl husbondfolk som tjänare, med högsätet uppe vid översta bordändan, där Far och Mor presiderade. Möbleringen för övrigt bestod av en stor säng, avsedd för husets döttrar, några trästolar, en kakelugnsbänk, ett hängskåp, – matskåpet, – ej att förglömma den inmurade järnkakelugnen med Sankt Göran och draken på. I fönsterna blommade »brinnande kärlek» och toffelblommor, – man såg att de trivdes bakom de små, låga rutorna och att de sköttes med kärleksfull omsorg.
Manfolken fingo stanna inne i stuen, men fruntimmerna visades in i kammaren, där den stora »himlingasängen», blåmålad och prydd med tulipaner och blader, intog en framskjuten plats. Och nu började trakteringen. Först körsbärsvin och klenäter och sedan kaffe ur stora porslinskannor, med präktiga vetekakor och annat dopp, allt under det den ena vagnen efter den andra kom inskramlande på den stenlagda och kringbyggda gården.