Prostinnan, som var språksam och »gemen», konverserade flitigt med gummorna, som sutto runt väggarna, en smula högtidliga, med näsduken i hand, och avgåvo sina svar med stor värdighet.
Äntligen, efter lång väntan, och sedan det befunnits, att alla voro samlade, ombads man att stiga in i stora salen, där vigseln skulle försiggå. På den tiden förekommo ej kyrkbröllop annat än undantagsvis. Det är först i senare tid de tagit fart, liksom de längre tillbaka i tiden, under förra hälften av 1800-talet, voro brukliga och då försiggingo med stor ståt, förridare, spelmän, o. s. v.
Här, i den stora salen, var ett stort hästskobord dukat och prytt med ståtliga spettkakor, en mångfald av ölkrus av brokigt porslin och fint utsirade smörtoppar eller »smörslag», skickligt placerade på runda såsskålar. Mitt på golvet hade brudpallen fått plats, höljd av ett konstrikt vävt ylletäcke, för övrigt inga dekorationer, som kunde tyda på, att en brudvigsel här skulle äga rum.
På ett givet tecken ställde prosten sig framför pallen med klockaren på något avstånd. Allas blickar riktades mot dörren, då brudparet skred in, bruden klädd i svart paramattaklänning, slöja, krans och krona, medan en väldig myrtenbrosch sammanhöll kragen. Brudgummen bar bonjour och vit halsduk, frack förekom ej på den tiden. De unga sågo så bra ut; en något högre färg på kinderna än vanligt var det enda tecknet på en möjligen inneboende sinnesrörelse, vilken ej ansågs passande att visa i utvärtes åthävor. Klockaren, den gamle kantor Malm, stämde upp en psalm, varefter prosten förrättade vigseln slutande med några hjärtliga ord till kontrahenterna, vilka båda voro hans läsbarn. Så sjöngs »Ej blott för världen två», etc. och nu deltogo alla efter förmåga i sången, särskilt voro några av mannarna skickliga i att hålla ut sluttonen, nästan lika länge som själva klockaren. Akten var över och de unga sammanvigda utan några som helst äventyr, ringen hade ej tappats, paret hade läst upp formuläret utan att staka sig och allt var som det skulle vara.
Brudpallen togs bort och nu borde ju måltiden kunna taga sin början när som helst. Men ingalunda! Nu kom det kinkigaste av alltsammans, att söka upp de närmaste kvinnliga anförvanterna, vilka plötsligt försvunnit. I känslan av sin värdighet och sin rättighet att vid bordet bliva placerade på de förnämligaste platserna hade de gömt sig på de mest otroliga ställen och det tog en rundlig tid att hitta dem och få dem fram till sina platser. Nå, äntligen hade man kommit så långt, och där sutto nu alla, brudparet i mitten, prosten bredvid brudgummen, därnäst klockaren och så alla mannarna i tur och ordning. Prostinnan satt bredvid bruden, med klockarfrun vid sin andra sida, bredvid dem värdinnan och därefter alla de närmaste kvinnliga anförvanterna.
Sedan en rundlig tid anslagits åt den tysta bordsbönen, steg målaren-marskalken upp på en trästol och utropade med ljudlig stämma: »Å värdfolkets vägnar får jag be alla gästerna vara så bra å ta te knivarna», vilken blev en signal till ett kraftigt och samfällt angrepp mot smörtopparna, varvid stora »rundenomsmatar» breddes och förtärdes med strykande aptit. Därpå följde den egentliga festmåltiden, vilken börjades med en makalös soppa, kokt på många olika slags kött och försedd med i fyrkantiga tärningar skurna klimpar samt russin. Denna utmärkta gillessoppa glömmer man ej så lätt, då man en gång smakat den. Därpå följde kötträtten, som bestod av pepparrotskött och salt gåskött, så risgrynspudding med saftsås och därefter hönsstek. Och slutligen kom det viktiga ögonblick, då de många spett- och sockerkakorna skulle skäras och utdelas. Det hörde till, att varje mora som fört en dylik kaka till gården själv skulle skära den, vilket ej skedde utan mycket krusande, men slutligen kunde då de sönderstyckade kakorna serveras, tillika med ytterligare stora fat s. k. krumkakor. Under denna ceremoni kringbjödo marskalkarna »malagat» vin, två glas i stöten på en porslinstallrik, ty några glas funnos ej framsatta på bordet, utan gästerna fingo dricka i tur och ordning av samma glas. De enda som fingo behålla sina glas var brudparet, förmodligen med tanke på den skål som skulle tömmas för dem. Prosten hade ej heller fattat sitt glas, förrän han i kraftiga, kärnfulla och varma ordalag talade till sina skriftebarn, som nu ingått i det heliga äkta ståndet, och föreslog deras skål. Man drack under högtidlig tystnad, utan de skallande hurrarop som nu äro så vanliga.
Nu förekom en ganska lustig sed; varje fruntimmer medförde, förutom den näsduk, som hela tiden skickligt manövrerades i ena handen, även en stor, som var dold i någon undangömd ficka. Dess ändamål var ganska påtagligt; då gästerna nödvändigt måste taga för sig av alla de kakor, som av olika personer tillförts huset, var det ju ej tanke på att alla kunde ätas upp omedelbart efter den bastanta måltiden. De lades därför omsorgsfullt ned i denna stora näsduk, vilken hopknöts i alla fyra hörnen, och då man reste sig upp från bordet, bar var och en sitt knyte, ända från prostinnan och ned till den mest obemärkta av gummorna.
Nu, när måltiden efter dryga timmar äntligen var slut, togo alla gästerna varandra i hand med den fromma önskningen »väl bekomme», vilken onekligen var berättigad. Alla promenerade ut från salen och spredo sig i angränsande rum; mannarna svalkade sig ute i förstugan eller tände sina pipor inne i stuen, där snart kortspelet kom i gång, knack eller fem kort. En stark toddy av arraksrom satte fart i spelet.
Fruntimmerna samlades inne i kammaren, där bruden »satt i stass» och gav blyga och sävliga svar på alla spörsmål. Innan man slagit sig till ro, hade emellertid alla upphängt sina »kageknyden» i takbjälkarna och det var en ganska underlig syn att se taket, såväl i stugan som i kammaren, garnerat med dessa pösande knyten. Bjälkarna användes för övrigt även för andra ändamål; så omnämner Nicolovius i »Folklivet i Skytts härad», att bönderna hade sin egen bokföring i bjälkarna i taket, och han tillägger: »Med skrivkunnigheten insmög sig bedrägeriet». Att de alltjämt begagnades till detta ändamål utvisade en rad otydbara hieroglyfer, som ingen oinvigd förmådde tolka.
Under tiden avdukades och undanskaffades borden i stora salen, golvet sopades med våt sand, och de två byspelemännen inträdde med sin fejla och sin klarinett. Efter ett omsorgsfullt stämmande, varvid ett betänkligt oljud uppstod spelade de upp en gammal, sirlig vals, vars toner ännu så långt efteråt ljuda i ens öron. Alla samlades i balsalen, brudparet öppnade balen med någon förlägenhet, och efter dem trängdes och knuffades en mängd olika par, alla dansande var på sin fason, men med beundransvärd taktfasthet och säkerhet. Muraren och sotaren Widerberg dansade med snugga i munnen, rak i ryggen och så smal, att han gott kunde krypa genom en skorstenspipa, med stor skicklighet svängande sin dam, den ena efter den andra och slutligen mor själv, som han lotsade genom virveln av dansande par med en vighet, som gjorde heder åt hans yrke. Sedan dansades en gammaldags skånsk kadrilj. Och nu deltogo alla, både gamla och unga. Den elegans som utvecklades i figuréerna, parad med orubbligt allvar, den frammarsch, än rakt fram, än från sidan, som gjordes mot moitiéen, vilken av den starke riddaren lyftes högt upp, då han svängde om med henne, torde i våra dagar sakna sitt motstycke. Troligen har denna gamla hederliga dans numera utträngts av de moderna boston- och stepdanserna, men det är att hoppas, att den gamla präktiga kadriljen åter kommer till heders i all sin glans.