Det led mot småtimmarna, innan någon tänkte på att avbryta detta glada gille, men då voro de nygifta de första som bröto upp. De »försvunno» ej, som bruket är nutilldags, utan togo omsorgsfullt farväl av alla gäster, föräldrar och syskon, utan att å någondera sidan några känslor lades i dagen, vilket ej ansågs överensstämmande med god ton. Då de satt sig upp i sin vagn, som kördes av brudgummen själv, och var prydd med ett vackert, av bruden vävt täcke och sedan de hunnit utom porten, stodo de unga männen där och avfyrade det ena pistolskottet efter det andra såsom en lämplig salut och väl även som ett varsel om framtida lycka och framgång.
Prostfamiljen avlägsnade sig därpå och småningom följde de övriga gästerna exemplet. Och det var nog väl behövligt, ty gillet skulle stå i dagarna tre, och både värdfolk och tjänsteandar behövde andrum för att rusta sig till nya strider.
På fjärde dagen bespisades husmansfolket i byn och grannskapet, och det tog nog sin dryga tid, innan allt kom i sina vanliga gängor och det vanliga vardagslivet åter tog sin början i den gamla hederliga gården.
Fastlagsris och snöstormar.
Uppvaknandet på fastlagsmåndagen i prästgården var ej odelat behagligt, dock ville man, för traditionens skull, visst ej hava det annorlunda.
Prostinnan, vars ordspråk alltid varit »morgonstund har guld i mun» och som brukade taga sin morgonmotion vid spinnrocken redan vid femtiden, ehuru hon vanligen lämnade man och barn i ro ännu ett par timmar, hade den morgonen intet förbarmande. Då gjorde hon sin rond genom hela huset, mitt i natten tyckte man, med björkriset i hand, och börjande med sin make fortsatte hon sedan att behandla barn och tjänstfolk och lagade visserligen att man blev ordentligt väckt. Ej ens den stackars adjunkten nere i flygeln undgick sitt öde, som han visst ej mottog med kristlig undergivenhet. Men prostinnan ansåg att ingen borde behandlas styvmoderligt denna dag och sade: »Han kan ha gott av det».
Sedan hon risat ville hon emellertid även lisa, och det dröjde ej länge innan hon åter uppenbarade sig, denna gång medförande en behaglig medicin – den doftande mockan, tror väl läsaren, men det är nog mera antagligt att den dryck, som den tiden i vardagslag bjöds hade Brasilien till hemland. Huru som helst, förplägningen blev välkommen och intogs under stor munterhet av den nu fullt vakna familjen. Den njöts i ytterst långsamt tempo, med den lilla baktanken att så mycket som möjligt förhala tiden, ty mörker och kyla inbjöd ej till några hjälteprov angående uppstigningen. Till slut kunde det emellertid ej hjälpas; med ett manande »upp nu barn», avlägsnade prostinnan sig, belåten och nöjd med sitt morgonarbete.
Länge dröjde det ej heller innan barnen voro uppe och i fullt arbete; medan den äldre dottern hjälpte modern med hushållsbestyr, utvecklade den yngre all önskvärd energi vid den gamla taffeln, där skalor och övningar expedierades med en viss kläm, för att sedan övergå till ett finare tonstycke, »Farväl till Värmland», vilket i artistens tycke endast kunde överträffas av »La prière d’une vierge» eller »Webers sista musikaliska tanke.»
Lillebror läste med ljudelig röst på sin »bibliska» till detta uppfriskande ackompagnemang. Men prosten stod ännu vid spegeln och slipade sin rakkniv så det blixtrade; det var ett maktpåliggande arbete som förestod och det krävde omsorgsfulla förberedelser. Ej förrän vid frukosten uppenbarade adjunkten sig, ännu en smula mörk i hågen efter den första morgontraktaten, men prostinnan lyckades snart med sitt fryntliga skämt driva bort alla moln.
Fastlagsmåndagen var för övrigt ingalunda en vilodag, tvärtom gingo arbetet och sysslor sin gilla gång, ej med nutidens nervösa brådska visserligen, men jämnt och taktfast. Middagen kom som ett behagligt avbrott och bestod av lutfisk och fyllda bullar – en rättrogen skåning äter nämligen alltid sina fettisdagsbullar på måndagen. Men arbetet vidtog igen, det gällde att med all kraft förbereda sig till den fest, som nästa dag, prostinnans födelsedag, skulle firas i prästgården. Bjudningar hade utgått till grannarna, vilka samtliga lovat att infinna sig. De gödda och väl »proppade» kalkonerna hade slaktats och stora salen, som eljest endast begagnades under sommaren hade eldats upp.