På kvällen sade emellertid prosten: »Vi få snö, det känner jag i min rygg.» Ingen vågade betvivla detta orakelspråk; erfarenheten hade visat att han brukade vara sannspådd, den gamle prosten. Och se, nästa morgon var ej allenast marken vit utan stora drivor hade redan hunnit växa upp. En bitande nordostvind förde de täta snöflingorna i virvlande dans över fälten, lämnande stora sträckor bara medan tillfälliga hinder, pilvallar, häckar och byggnader, stävjade deras framfart och kom dem att liksom i raseri, torna upp sig i ständigt växande omfång.
Under sådana omständigheter var all trafik, vare sig med vagn eller släde, så gott som omöjlig. Det var därför med en viss förstämning som familjen denna dag samlades vid frukostbordet. Hur skulle det nu gå med den stora festen och var det antagligt att någon skulle våga sig ut i ett sådant herrans väder? Utsikterna voro allt bra klena, men prostinnan själv höll hopp och humör uppe i det längsta, lagade stora skålar av sin berömda citronkräm, bryggde bischoff och carolina och radade med döttrarnas tillhjälp upp de många tébröden på stora brickor. Så gick åtminstone den tiden och se’n fick man se.
Yrvädret snarare till än avtog i styrka på eftermiddagen, men man dukade i alla händelser det stora kaffebordet, som garnerades med vinka och de små snödroppar man lyckligtvis dagen förut räddat undan en för tidig död. En väldig vetebrödskrans, rikt späckad med russin, placerades mitt på bordet, och allra sist gick prostinnan omkring i rummen och hällde »Grevinnan Barcks rökelse» på en uppvärmd eldskyffel. Nu var man färdig och nu kunde gästerna få komma när som helst.
Men visaren skred obönhörligen fram på den gamla urtavlan, och ju längre den skred, dess mera sjönk prostinnans hoppfulla stämning. Där satt man nu med hela kalaset! Stormen tjöt, snön piskade på rutorna, temperaturen sjönk långt under noll och humöret likaså.
Ungdomen tyckte att det här ovädret ej behövt börja förrän gästerna hunnit anlända, så kunde de blivit insnöade i prostgården på oberäknelig tid, men de gamle hade en nyktrare syn på tingen. »Bäst som sker», sade prosten och skötte brasan med en omsorg, som om all världens väl hängt på eldgaffeln.
Timmarna smögo sig fram som de bäst kunde och man gick tidigt till vila, men blott för att vakna upp till samma elände. Nu nådde drivorna redan halvvägs upp över fönsterna, en betänklig skymning rådde i rummen och till slut måste man tända ljus mitt på dagen, så mörkt blev det.
Ingen mänsklig varelse kunde komma ut eller in, man var och förblev instängd. Det gällde verkligen att göra sig livet så drägligt som möjligt under denna fångenskap, som såg ut att bli långvarig. Inte riskerade man just att svälta ihjäl, det blev tvärtom ett dagligt gästabud, tack vare den goda kalasmaten, som ej fått användning. Man arbetade, spelade, sjöng och öste rika skatter både ur prostinnans fruktkällare och ur prostens präktiga bibliotek, och hur det var gick tiden, än så länge.
Det torde ej vara lätt, i våra dagar, att föreställa sig hur det skulle kännas att på detta sätt sitta i en snögrav, dag efter dag, utestängd från världen, utan post, utan telefon, ungefär som på en obebodd ö. Det kunde nog ha sin romantik, men i längden blev det enformigt, det måste erkännas.
Prosten började bli allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med söndagens gudstjänst, ty vägen mellan de båda kyrkorna var fortfarande ofarbar, och det lönade sig ej att försöka skotta undan snön så länge stormen höll i. Efter långa diskussioner med adjunkt och klockare beslöts det att de båda senare skulle rida till kyrkan. Det var ej med glada känslor den stackars adjunkten, som var född och uppfödd i staden och aldrig i sitt liv suttit på en hästrygg, beredde sig till denna äventyrliga färd, allra helst som starten naturligtvis skulle åses av hela familjen.
Den unge mannens skrud, prästrock och svarta pantalonger, (allra intimast bar han dessutom sina blå sommarbyxor!) lämpade sig ej synnerligen för en ridtur bland snödrivorna, men det kunde nu ej hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min som tydligen sade: framåt, så är mitt ödes bud, klättrade han upp på den långt trankilare gångaren, medan klockaren, som satt säker i sadeln, hade svårt att dölja sin munterhet. Kusken följde med för att vara till hands och det behövdes nog, ty hästen, som tydligen ogillade hela tillställningen, försökte mer än en gång att göra helt om. Som vanligt när prästen kom inom synhåll började man ringa i kyrkan, och vid klockornas högtidliga klang gjorde denna ovanliga expedition sitt intåg i den lilla byn.