Då nio dagar gått började det äntligen lugna av, och en vacker dag sken solen klar och strålande över de väldiga snömassorna. Nu blev brådskan stor, då det gällde att forcera drivorna och göra vägarna farbara, och det tog lång tid. Småningom började det bliva livligt i prästgården, bjällerklang hördes och slädar körde fram på den stora gårdsplatsen. Än var det ett par som skulle vigas, än ett barn som skulle döpas; gudmor och faddrar sutto väl inpackade i det med »agedynor» prydda åkdonet, och det stackars barnet var så inlindat i schalar, att man ej såg nästippen ens.
Ceremonierna försiggingo i prostens rum och det var ju för väl att ovädret äntligen »stansade sig», ty det hade varit både olämpligt och opassande att behöva uppskjuta dem. Även här fanns det gillesmat, som skulle avätas och det var för övrigt ingalunda angenämt att veta sig vara föremål för naboarnas utläggningar och undran, varför vår Herre skulle ingripa i ens förehavanden och just nu ställa till snöhinder.
På fjortonde dagen lyckades det gamla postbudet knoga sig fram genom den över en mil långa vägen från närmaste poststation, men då bar han också en börda som dugde. Förutom allt vad som skulle till prosten själv avlevererades även byns post i prästgården. En riktig jättepacke av den då så populära »Malmö Nya Allehanda» fyllde den gamla, väderbitna postväskan tillika med åtskilliga brev med mer eller mindre svävande adresser, t. ex. »Till min älskade maka.» Avsändaren hade förmodligen ansett att det för den lärde prosten borde vara en småsak att fundera ut vem den älskade makan var och han blev ej heller sviken i sin tillförsikt.
Prostens egen post var så diger och så efterlängtad att man formligen slogs om den, – det var som friskt vatten för den törstige. Vad det hade hänt mycket i världen under denna tid! Man behövde flera dagar både för att inhämta det och för att hämta sig efter de stora ting som skett både fjärran och när – man var visserligen ej heller så blaserad i sådant fall som i våra dagar. I alla händelser var det bra intressant att åter ha kommit i kontakt med den yttre världen.
Något gott hade snöstormen ändå haft med sig; den hade skapat en kälkbacke som var lika förträfflig som ovanlig. Man behövde endast göra sig besvär att draga kälken upp på vinden och genom homejan sätta den ut på snön, som nådde ända upp till takåsen, så bar det snart i väg, i rykande fart över hela den stora trädgården, långt ut på fälten och det var ett makalöst nöje. Nere på slätten »växa ej kälkbackar på träd», men det kan verkligen sägas om denna, som nätt och jämnt släppte fram några stackars brutna trädtoppar här och där. Det dröjde också detta år ända till midsommar innan den sista snön försvann, och förstörelsen var sorglig att åse. Men vem tänkte på den saken nu?
Traktens ungherrar anordnade ett ståtligt slädparti till de stora bokskogarna, som man annars aldrig såg annat än i sommarskrud. Det var ett långt tåg, som samlades på utsatt tid och plats, ej odelat elegant, tvärtom; mitt bland fina kappslädar med fällar och slädnät, dragna av eldiga springare, fick man skåda gamla brunmålade s. k. fjädervagnar, satta på medar, och varje snäcka innehöll ingalunda »en pälsklädd Venus.» Nej, fanns det till äventyrs någon Venus i samlingen, så var hon svept i schalar och filtar ända upp till öronen; men man hade lika roligt för det.
Åstad bar det, utför de långa raka vägarna tills man kom upp till skogsbackarna och ned till den vackra insjön, som man gled behagligt över för att vid motsatta stranden stanna vid en gammal, ovanligt vackert belägen herrgård. Där möttes man av värmande kaffe och glögg; snart var dansen i full gång och fortsattes utan nämnvärda avbrott, tills man i månsken och morgonkyla anträdde återfärden, värmd och uppfylld av ljuvliga minnen. Det var ett så ovanligt nöje i dessa trakter, där vintern sällan blir långvarig och snön vanligen försvinner lika fort som den kommit, och man visste också att uppskatta det.
Även den lilla byns befolkning bestod sig sina fastlagsnöjen, och bland dessa ett som var synnerligen omtyckt. Det var ett slags tornering, som kallades att »ta ringarna» och bestod däri att den manliga ungdomen skulle, ridande i full fart, med långa spjut försöka hämta ner den krans av ringar, som voro upphängda på en slags galge, placerad på den öppna platsen framför skolhuset. Flickorna hade verkligen bundit röda gullband, ej blott kring sin kärastes arm, utan över allt, där de kunde lämpligen anbringas, och särskilt voro huvudbonaderna föremål för deras snille och smak.
Det var en präktig anblick dessa ståtliga hemmanssöner, uppfödda på hästryggen som de voro, erbjöd, då de kommo sprängande på sina väldiga hästar för att utföra sin tävlingskamp, som med stor spänning åsågs av hela byn. Den som tog de flesta ringarna blev »kung» och på aftonen, då stor bal var anordnad, hade han nog klart för sig vem som skulle bli drottning.
Slutligen kom våren med lärksång och milda havsvindar, och påsken stod för dörren. Huruledes man färgade påskägg och försåg dem med snillrika verser, behöver ej beskrivas, det har väl de flesta varit med om; men tilläggas bör måhända att äggfärgningen ej tillgick på våra dagars lättvindiga sätt. Nej, man färgade dem i hundkex, bresilja, rödlök m. m. Och man gav dem en solid kokning i en kolossal kopparkittel, så att de trotsade både tidens och människornas tand.