kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom. – – –
Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.»
Prostinnan kommer vandrande i sin stora trädgårdshatt med en korg på armen för att inspektera köksträdgården, som hon tycker arta sig bra och lovar rik ersättning för all möda. Yngsta dottern följer med för att hjälpa sin mor, klädd i »kråka» och rödrutig bomullsklänning med korta ärmar. Nu bär det av ner till sparrissängarna och där håller hon korgen medan modern förrättar arbetet. Det är förtjusande att se alla dessa vita sparrisknoppar sticka upp ur den svarta myllan och iakttaga hur korgen småningom fylles.
– »Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst», säger prostinnan belåten.
– »Ah, det måtte väl räcka åt mamma med och kanske – kanske –»
– »Till barnen också, menar du; nåja, det kan väl hända att det kan bli en liten stjälk över åt er med, men du måste komma ihåg att både bröderna och mostrarna skola komma till pingst –».
Ja, mostrarna! De skulle komma från Malmö pingstafton, på samma gång som bröderna, och det var ett nöje att se emot med oblandad förtjusning. Det hörde till traditionen att mostrarna skulle komma till prästgården varje år, och det var ej möjligt att tänka sig en sommar utan dem. Ståtliga voro de, liksom prostinnan själv, »ej utan den embonpoint utan vilken nödig självkänsla knappast är tänkbar» och de fyllde onekligen sin plats, både på ena och andra viset. Glada, älskvärda, musikaliska och fulla av intresse för sin omgivning, voro de i hög grad populära och inga ansträngningar fingo sparas, då det gällde deras festliga mottagande.