Det var således ej allenast för att fira pingsten, som man vände upp och ner på hela prästgården, det gällde ej mindre de kära gäster man väntade. Alla rum fejades, alla sängkläder lågo utbredda i solskenet för att luftas och piskas, och nere i bakstugan hade hushållerskan och hjälpgumman, mor Nils Nils, en faslig brådska med sommarbaket, d. v. s. grovbaket, ty alla de andra finesserna måste naturligtvis prostinnan själv vara med om.
Nu var man färdig med sparrisen, och prostinnan går åter, följd av sin lilla adjutant, upp mot gården, ger i förbifarten några order åt trädgårdsdrängen, som håller på att skyffla och kratta de breda gångarna och stannar slutligen vid gräsplanen. Där granskar hon med förlåtlig stolthet de långa räckor av fint linne, som ligga utlagda till blekning. Alltsammans har tillverkats hemma under vintern; själv har hon spunnit det fina garnet av lin eller »hör», som vuxit på prästgårdens mark, bråkats och skäktats i de s. k. »brydestuerne», som på den tiden sågos här och var ute på fälten, och slutligen hade pigorna, under husmoderns vaksamma inspektion, vävt det. Nog kunde man glädjas vid en sådan syn!
Adjutanten fick nu tillsägelse att gå in och spola garn till de nya, fina bomullsklänningarna; det var ej tanke på att slinka undan, men nog var det odrägligt att utbyta det härliga friluftslivet mot det enformiga arbetet i det kvava vävrummet.
Nu hade prosten kommit ut i trädgården. Han gick långsamt, med händerna på ryggen och den gamla svart- och brunprickiga hatten, gemenligen kallad »pärlehatten», på huvudet och tänkte på sin pingstpredikan. Emellanåt stannade han, tog upp sköldpaddsdosan ur fickan och tog sig en pris, betraktade fägringen omkring sig med ett förnöjt leende och fortsatte åter den avbrutna tråden.
Plötsligt väcktes han ur sina tankar av ett kraftigt: »Guds fred, herr prost», och han log åter då han fick syn på sin gäst. Det var »annexmannen», Anders Ohlsson, den skånske bonden i sin prydno bred och säker, med en underström av skälmaktig klippskhet bakom det trygga allvaret. Han såg helt prydlig ut, där han gick och avhandlade sitt ärende med prosten, iförd blå vadmalsjacka, väst med blanka knappar, små silverringar i öronen och de glänsande galoscherna fastsydda vid stövlarna – det var höjden av elegans på den tiden.
På grund av det myckna stöket inomhus ombads gästen att slå sig ner på en trädgårdssoffa, prostinnan varskoddes och snart blev det ett trakterande: stekt fläsk med ägg (det bör väl knappast i våra nyktra tider berättas att en liten snaps oundgängligen hörde till traktaten!) samt smör, bröd och kaffe. Prostinnan och Anders Ohlsson voro mycket goda vänner och samtalet blev livligt, men gubben var bra döv, och prostinnans röst hördes över hela trädgården, då hon sporde efter hur det stod till med hustrun, barnen och årsväxten. Ibland svarade gubben lite på måfå, »ajo holians bra», det kunde passa in litet varstans, men i det hela gick konversationen nog så flytande, och man skildes slutligen åt i bästa samförstånd. Det var också hög tid att återvända till arbetet, om man skulle hinna med allt innan gästerna anlände. Visst voro dagarna långa men listan på allt som skulle göras var ännu längre.
Hur det nu gick till var allting klart pingstaftons eftermiddag. Rummen doftade av syrener, boklöv och rena gardiner och gästrummen, där Malmöfruarna skulle residera, voro alldeles förtjusande med sina rentvättade sängomhängen och toalettbord, klädda med skär kattun under vit, prickig musslin, samt en krusad serviett över den omålade bordskivan. Och hela den yttre omgivningen var så hänförande vacker att man ovillkorligen drog efter andan, då man kom ut.
Bandhunden Tilly gav med ett långdraget skällande tillkänna att han på avstånd hörde de resande. Familjen samlades på trappan, prostinnan i svart och vit randig sitsklänning, flickorna i ljusa bomullsklänningar med små svarta sidenförkläden och prosten hade visserligen den prickiga hatten, men var för övrigt fin och blåst, det hade prostinnan nog dragit försorg om. »Inga snuskorn på västen, gubbe lille»!
Nu svängde den gamla kareten in genom grindarna med reslådan väl fastsurrad baktill. Bröderna, studenten och gymnasisten, trängdes med kusken på kuskbocken men inuti vagnen sutto mostrarna, raka och prydliga. De voro insvepta i vida, gula dammkappor hade gula stråhattar med svarta band och liknade på pricken ett par väldiga solrosor. Då vagnen stannade voro pojkarna nere i en blink och hade redan hunnit omfamna hela familjen, innan mostrarna med gravitetiska rörelser stigit ur.
Solrosorna gåvo sin svåger en smällande kyss, inneslöto sedan alla de övriga i sin gula famn och gåvo med många utrop sin förtjusning tillkänna över att äntligen vara framme efter den långa resan. Det var ett surr och sorl, ett spring upp och ned, och ett pratande, tills man äntligen hamnade i syrenbersån, där kaffet och det nybakade brödet prisades med ord och gärningar. Vad det var trevligt att sitta här tillsammans igen efter den långa vinterns enformighet, det var solsken, liv, glädje alltigenom!