De unga hade mycket att säga varandra, det var ju så längesedan de träffats och bröderna skulle invigas i allt som hänt, både inom- och utomhus. – Ha ni hört spektaklet i söndags? Pappa skulle hålla klagodagspredikan, ni vet, över änkedrottningen och han hade gjort en av sina allra finaste predikningar. Allt vad liv och anda hade församlades i kyrkan, hett var det, solen sken och lavendelkvistarna fördes till näsan oftare än vanligt.
Men klockaren, ser ni, han hade varit på gille natten förut och så fort predikan börjat sjönk han ner i sin lilla bänk och där sov han som en stock. Nå, äntligen tog predikan slut, kungörelserna lästes, men ingen klockare kom för att hänga upp de nya psalmnumren. Nu var det ju tid att sången skulle börja, då, kan ni tänka er, stiger gamla Metta upp, går fram till bänken, dyker ner med handen och tar ett ordentligt tag i klockarens peruk. Han flyger upp med håret på ända och ögonen vitt uppspärrade och sjunger med ljudlig röst: »Sälla äro de som sova ...» Hela församlingen höll på att brista i skratt, men då räddade gamle Hans Larsson situationen, ty han tog vid med en röst som ekade i kyrkan: »De som slutat vand-ring-en.» Då förstod man hur det var fatt och att klockaren i alla fall var på rätt spår, då han började prisa den sälla sömnen. Va säger ni om det, gossar? Den historien kan ni få skicka in till »Söndags-Nisse», om ni har lust.
Ja, det var en historia som man kunde sentera, och den belönades också med hjärtliga skrattsalvor.
Tiden gick emellertid, solen började dala och man beslöt att göra en promenad längs markvägen till de stora ängarna som gingo ända ned till havet. Ungdomen skyndade i förväg och vände tillbaka med händerna fulla av guldgula ängabollar. Vilken kväll det var, så fridfull och härlig! Myggen dansade i stora svärmar, på avstånd hördes de hemåtvändande drängarnas välkända trallande, fåren bräkte, grodor, ängsknarr och syrsor sjöngo var på sin melodi, medan en och annan försenad lärka, under ideligt drillande, sänkte sig ned till sitt undangömda bo. Det var en pastoralsymfoni av finaste slag, med havets skvalpande sommarbrus som ackompagnemang.
– »Vi få en härlig pingstdag», sade prosten och visade på solen som sjönk ner så klar och strålande i sin rosiga bädd.
Ingen hade lust att gå hem, men prostinnan sade att gröten väntade och äta måste man ju i alla väder. Det kunde hon ju ha rätt i. Men de unga hade också rätt, då de kommo överens om att maken till pingstafton hade man aldrig upplevat.
Det hörde till gammal god sed, att familjen annandag pingst skulle besöka de kära grannarna i Kjellstorp och tillbringa aftonen där. Man begav sig åstad så fort prosten vilat ut efter helgdagarnas ansträngningar, de gamle åkande, medan de unga gingo till fots den välkända vägen, som de gjort så många gånger förut. Den första syn som mötte dem, då de kommo in på gården, var den gamle prosten, som stod vid den rödmålade brunnen, med de vita lockarna fladdrande för vinden, och matade sina duvor. De flaxade omkring honom, satte sig på hans axlar och togo ärterna ur munnen på honom medan han ömt smekte sina bevingade älsklingar. Den lilla prostinnan, omgiven av sina söner och döttrar, stod på den låga trappan och välkomnade gästerna med vanlig älskvärdhet.
Denna afton blev en ny länk i den långa kedja av ljusa och glada minnen från det kära hemmet, där så mycken trevnad och harmoni rådde. Då de unga åter begåvo sig hemåt, följda på vägen av sina vänner, stannade de ovillkorligen mitt i sitt muntra samspråk, för att lyssna till några toner, som ljödo ut över slätten i den stilla kvällen. Det var väl en ensam vandrare som ville sjunga ut sin sommarglädje. Den välkända refrängen passade förunderligt in i stämningen: »Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.» Ja, det är just vad den är och ingenting kunde bättre uttrycka allt vad de känt och erfarit denna underbara pingstkväll än dessa enkla ord:
»Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.»