På gräsplanen under de väldiga almarna hade ungdomen samlats strax efter den tidiga frukosten. Stora korgar, fyllda med blåklint, prästkragar, pioner och löv stodo på planen och flickorna sutto runt omkring i fullt arbete. Flinka händer voro i färd med att binda en präktig guirland, som skulle sättas upp omkring stora ingången, och dessutom tillverkades en mängd blåklintskransar avsedda att pryda rummen med.
Naturligtvis var det flickorna som ledde arbetet, men ungherrarna måste också göra nytta och tillätos visst ej att undandraga sig sin plikt. Stundom höjdes ett varnande rop: – »Gossar, ligg inte och drag er i gräset, kom hit och hjälp till.»
Mycken munterhet rådde, ett vänskapligt gnabb uppstod då och då och glada skratt ljödo ut över gräsplanen och nådde de äldre och stadigare, där de sutto på en lång bänk och gladdes över det härliga midsommarvädret.
Prästgården var nu fylld av gäster, både gamla och unga, men mest det senare, och prostinnan hade fullt upp att syssla med så att intet skulle fattas, varken i ena eller andra avseendet. Det var väl att visthuset innehöll så många präktiga skinkor, m. m. och att det fanns en bra brunn att förvara stekarna i. En så modern uppfinning som isskåp förekom ej och vad skulle för övrigt det tjänat till, då man ej hade någon is? Det behövdes emellertid rikliga förråd, ty aptiten var lika god som humöret, och de dagliga badpromenaderna voro ingalunda ägnade att minska den.
Men de unga levde sitt sorglösa liv, utan mycken aning om några Martas bekymmer. Bland gästerna funnos även syskonen Bååth – den blivande författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg – samt skalden A. U. Bååth, då en glad student, som satte liv i hela huset och roade alla med sina lustiga påhitt och sitt godmodiga skämt. Han var oemotståndligt rolig och hade ett solskenshumör som aldrig svek. Inte var han just så praktisk, och den hjälp man fick av honom var kanske snarare motsatsen, men han fick nu en gång för alla göra som han ville, man hade ej andra pretentioner på honom än han skulle vara sig själv.
Den unge pastorn glömde alldeles av att gå in och skriva sin predikan och dröjde sig helst kvar bland vännerna. Det undrade man visst ej över, men han fick i alla fall det rådet att ej låta det gå på samma sätt, som nyligen skett i Kjellstorps kyrka. Där hade en ung magister, som var informator på herrgården, begärt och erhållit tillåtelse att få predika, och han hade inlett sin predikan med A. M. Lenngrens dikt »Slottet och kojan». Det var ju ett originellt infall, men det ogillades i hög grad av den gamle prosten, som i de jämförelser vilka utgöra diktens huvudtema såg en alltför tydlig avis till slottsherrn. Den lycklige ägaren till kojan, skildrar ju, som var och en vet, hur den förnäme mannen kommer med sitt stojande koppel, hur han lyssnar till den lilla, glada visa varmed den anspråkslöse mannen i kojan prisar sin lyckliga lott och hur han till slut »göt en suck av smärta – ha, den förstod jag gott: Giv mig ditt glada hjärta, och gärna tag mitt slott!»
Medan det glada arbetet pågick som bäst kom prosten tillbaka från ett besök i granngården. Han slog sig ned bland de unga för att berätta en historia som han hört därborta. Den roade honom mycket, han fann den så betecknande för den skånska uppfattningen. Ola Christersson hade föregående dag givit en av drängarna befallning att efter middagen gå ut och »tromla»[4]. Under måltiden kom han dock på andra tankar och när den var slut sade han till drängen: »Anders, jag har ånkat mej, du ska ud å harra i stället.» »De gaur inte, Far», svarade Anders, »ja har jo spist te tromla.» Vilket betydde att han absolut inte kunde orka att springa efter harven, men däremot bekvämligen sitta på tromlan och smälta den goa maden.
När allt var färdigt, guirlanden upphängd och rummen rikligen majade och blomsterprydda, vilade man på sina lagrar och gjorde upp planer för eftermiddagen. Sedan man druckit kaffe, begav hela ungdomsskaran sig på vandring ner till »Kullen», en präktig gammal ättehög, belägen helt nära stranden.
På vägen tittade de inom till Nils Nils, ringaren, i något ärende. Mor Kerstin stod utanför huset och kammade »glyttapacket». En hel rad små töser hade hon omkring sig, – håret övergöts med dricka samt kammades sedan i små flätor, styva och hårda som pinnar och hopbundna med en röd ullgarnstråd och så fick det hålla sig till nästa lördag.
Det lilla huset, vars ena gavelvägg sluttade ner i en rundning, med plats för bakugnen bestod blott av ett enda rum, stuen, rent och snyggt i all sin enkelhet, med hackat enris på lergolvet och blommande balsaminer i de små fönstren. Andra hälften var på en gång kök, kläd- och skräpkammare samt hönshus, ity att en höna låg och ruvade över en hel kull kycklingar. En gammal kvarnsten tjänstgjorde som trappa, dörren var avdelad på tvären och försedd med klinka och utanför stugan fanns en liten täppa med lavendel och riddarsporrar.