Inne i stugan satt ringaren och åt merafton, som bestod av »syltemjölk»,[5] vilken han helt behändigt slevade i sig genom att doppa ned fyrkantiga bitar av svart bröd, placerade på en gammal fällkniv. Han hade flere timmar hållit på att »klina» och kalka sitt lilla hus; det måste vara gjort innan helgen bröt in, ty inga hål eller springor, som trolltyget kunde kila in genom, fingo förekomma den farliga midsommarnatten. I takbjälkarna hade man nyss satt upp S:t Hans’-örter, en för varje familjemedlem. Växte de var allt väl, men om någon gick ut eller vände sig mot kyrkogården, betydde det att den person, för vars räkning blomman var satt, skulle dö innan nästa midsommar.
Promenaden fortsattes vidare ner till »Kullen» där de lade sig uppe på sluttningen och sågo på havet som låg så sommarblått och stilla, med endast en svag krusning över sin vida yta. Från vägen hördes rullandet av vagnar; ett nära nog oavbrutet tåg av åkande och gående drog sig ned mot sjön. Det var gammal sed att man skulle taga sitt första bad för sommaren på midsommarafton, då »va där nå’d i vanned» som gav hälsa och så blev det dessutom ett storartat folknöje. Både före och efter badet dansades nämligen med liv och fart kring majstången, som var rest på en stor ljungbacke. Dragspel och sång omväxlade, de kunde tydligt urskilja orden där de sutto: »Midsommarafton kommer ej var dag, den kommer blott en gång om året».
Nere vid kullens fot under träden, låg en liten, liten förfallen koja och i den bodde en ensam, gammal gumma, Hanna Johannes. Hur länge hon bott där, avskild från människorna, var hon kommit ifrån, vad hon upplevat – det visste man ej och inte heller vågade man fråga, det var alldeles obestridligt något hemskt och mystiskt över henne. Man visste att hon brukade spå och att hennes spådomar påstodos slå in. Varje julnatt och varje midsommarnatt såg hon kullen stå på gullfötter och trollen dansa därinne.
Tänk om man skulle låta spå sig! Sagt och gjort, alla de unga vännerna sprungo ned för sluttningen och öppnade med en viss ängslan den låga dörren. Kojan bestod endast av ett slags kök, eller rättare en mörk håla, och mittför dörren stod sibyllan framför en öppen häll, varur lågor slogo upp, och sysslade med något, man kunde ej urskilja vad. Hon såg verkligen ut som en trollpacka, där hon stod i sin gamla skarlakansröda kjol med det tofviga håret fallande ned över den svarta »speddetröjan». Hon blängde med bistra ögon på fridstörarna, men då hon hörde ärendet blev hon något blidare. Endast en i sänder fick komma in, prästmamsellerna först och man fick för all del ej berätta vad hon sagt; det var på det hela taget mera hemskt än roligt och de voro glada då gumman fått sin tredaler och de åter voro på väg hem till prästgården, där de voro otåligt väntade.
Efter aftonmåltiden tog ungdomen sig en svängom i gröngräset med mera fart än grace, det måste erkännas, och sedan samlades alla på och kring trappan för att vila sig och hålla midsommarvaka.
Var och en gjorde nu sitt bästa för att hålla den glada stämningen vid liv. Prosten hade satt sig med sin pipa bredvid sina båda svägerskor, och prostinnan njöt av vilan efter dagens mödor. Man ville så gärna höra litet sång i den stilla kvällen och ett par av ungherrarna voro genast färdiga att bjuda på några Gluntar. Sedan sjöng Moster Lisen, som hade en sådan vacker röst, med ett visst patos, »I rosens doft, i blomsterlundens gömma», – det var så man kunde smälta. Och nu kom en överraskning. A. U. Bååth började plötsligt deklamera en dikt, som väl runnit upp i hans hjärna under de glada sommardagarna och nu tagit form och gestalt. Det var något om den gula »rågen och blåklintsirade flätor.» Man fann den alldeles förtjusande och han måste läsa den än en gång, blev applåderad och prisad, tills han slutligen helt blygsamt drog sig undan den allmänna hänförelsen.
Vy från ”Kullen”.
Prosten tyckte emellertid ej att de skulle utsträcka vakan alltför länge: »Kom i håg att vi allesammans ska gå i kyrkan i morgon och sjunga »Den blomstertid nu kommer», – ingen får försova sig.» Försova sig, jo, det var visst troligt en midsommarmorgon! Prostinnan höll emellertid med sin make, hon längtade visst själv att komma till ro och det kunde alltså ej hjälpas, man måste säga god natt till glädjen och till varandra.
Men då alla försvunnit, då var det flickornas tur; de smögo sig allesammans ut på ängen i stället för att gå upp till sina små vindsrum. Där ute var så stilla och ljuvligt, en blek måne sände sitt sken över deras förehavande. De kunde ju omöjligt lägga sig förrän de fullgjort det viktigaste värvet på hela midsommaraftonen, att plocka de nio blomster av olika slag, som skulle läggas under huvudkudden och skänka drömmar om den tillkommande. Blommorna voro väl ej så svåra att finna, värre var det med den absoluta tystnad som var villkoret för att drömmarna skulle slå in. Den ena av dem avlägsnade sig från de andra för att ej frestas att tala medan hon sökte efter sina blommor. Hon tänke på den blonde ynglingen som hon första gången sett i dag för ett år sedan, hon ville drömma om honom och hon ville att drömmen skulle slå in.