Mellan honom och slättens folk rådde en innerlig känsla av samhörighet. Han kände som de, tänkte som de, kunde tala samma språk som de. Själv ägde han deras bästa och mest framträdande egenskaper, därför kunde de också förstå honom och löna honom med samma starka känslor av tillgivenhet och förtroende. I Tomarp, hans fäderneby, flaggades det på skolan, den dag underrättelsen kom, att han blivit utnämnd till professor. Det var ju en av deras egna som kommit sig upp, de voro glada och stolta över honom och de ville uttrycka sin glädje på detta sätt.
Endast några få dagar före sin död vandrade han ensam ut på landet, ett stycke utanför staden. Där stannade han och betraktade oavvänt detta land, som var honom så kärt, de grönskande tegarna, där allt spirade och växte i vårsolens värmande ljus och folkets jämna, taktfasta rörelser vittnade om flitigt arbete. Länge stod han så, som ville han tillfyllest inprägla denna bild i sitt sinne. Det var hans sista avsked till slätten.
Ej må det förtänkas mig, att jag vid mina enkla skildringar, hämtade från landet Söder om landsvägen, ägnar dessa första rader åt hans minne.
Lund i juni 1916.
E. B–z.
Barndomsminnen.
Hur gärna gå ej tankarna tillbaka till det gamla barndomshemmet, skådeplatsen för de första stapplande stegen, övervakade av kärleksfulla föräldrar, de första lekarna, de första medvetna tankarna. Hur ljuvt ter det sig ej i inbillningen, detta hem med de gammaldags, trevliga björkmöblerna, blommorna i fönsterkarmarna, mors spinnrock, fars arbetsbord med den primitiva lampan och ljusstaken med sin gröna skärm, böckerna som sågo så hemlighetsfulla ut, den stora kartan över Palestina, där man bl. a. fick skåda Israels barn, tågande kring Jerichos murar med lurar och basuner, samt de gamla kopparsticken och en stor tavla med Luther och Melanchton som huvudfigurer. Och barnkammaren sedan, med en hel rad små sängar, dockskåpet, de enkla leksakerna, träpallarna där man klättrade upp, ramlade ner, slog sig, grät och klättrade upp igen, vilken behaglig oreda rådde ej där!
Hur skönt var det ej att på kvällen krypa ner i sin lilla bädd och somna vid ljudet av spinnrockarna från folkstugan som ackompagnemang till pigornas sång! Jag hör det ännu: »Rocken snurrar, lampan brinner, vinterkvällen är så lång,» eller »Konung Fredrik är död,» och allra bäst, »Vid foten av Alpen, i daldjupets skugga –.» Ibland hördes även prostens röst, inne från salen, där han läste högt medan prostinnan, guvernanten och de äldre systrarna sutto kring bordet med sina handarbeten. Det var så sövande och så lugnt att somna in vid dessa ljud, sedan man först, med mors hand i sin, läst sin lilla aftonbön.
Lika roligt var det på morgnarna, då den kära Tilla, prostinnans kusin, som varit i huset alltsedan föräldrarnas bröllop, kom in med mjölken och rågskorporna som man skulle få på sängen och man sedan fick tillåtelse att »bara en liten stund» få se på de gamla nötta, men så högt älskade bilderböckerna: »Kajsa Rulta, Lunkentuss, den lille Vilden» o. s. v. Och så kom tvagnings- och påklädningsceremonien, som visserligen ej avlopp utan åtskilligt kiv och ras med bröderna, store bror och lille bror. Sedan, efter frukosten, togs abc-boken fram med den stora tuppen, som stod och såg så viktig ut, och på mors knä lärde man sig stava och lägga ihop och fick därunder många tillrättavisningar, ty visst var man dum! Men hur det var, värpte ändå alltid tuppen och det var förtjusande, då man inne i boken fann »danska kungens karameller», eller i värsta fall, en sockerbit, behändigt ditsmugglade, man visste aldrig hur.
Ett särskilt nöje var det att få göra en promenad ut i byn med prosten och att hälsa på gubbarna och gummorna i de små stugorna. Man var bekant och god vän med dem alla utom, kanske med gummorna i fattighuset, den förskräckliga Stormskan och den ännu förskräckligare Lejonskan, som trätte och slogos och sågo så hemska ut. Prosten var god vän med alla, hade ett vänligt ord för alla, kunde väl även vara sträng, men hade alltid ett varmt hjärta för dem som kommo till honom i sin nöd, och de voro många.