Promenaden avslutades alltid med en tur i trädgården, som var väl vårdad, och där lärde man sig att, med Far som läromästare, känna varje träd, varje buske, varje blomma. Det var en mycket stor trädgård och park, med ståtliga gamla träd, den var en grönskande oas, mitt bland fälten och ängarna, en oas med bär och ljuvliga frukter i överflöd, med syrener doftande som på ingen annan plats, med lärkor som drillat sina vårsånger, värmda och livade av den tidiga solen, alltsammans kringfläktat av havets friska vindar. Jag erinrar mig särskilt livligt de strålande vårdagar, då en mångfald praktfulla hyacinter blommade i rabatterna, hur jag brukade kasta mig ned på gräsmattan och insupa deras doft, nästan sövd av binas entoniga surrande, skådande mot de lätta skyarna, där de gledo över den blå himlen. Det är ej lätt att beskriva, men förnimmelsen av allt detta härliga är ännu alltjämt lika stark.
Vintern var visst ej heller utan sitt behag, med det flitiga, regelbundna arbetet, anpassat efter vars och ens förmåga, skymningsbrasan, de långa kvällarna, då prosten satt vid sitt skrivbord i fullt arbete eller ivrigt studerande de sällsynta tidningarna, (posten kom högst två gånger i veckan) medan prostinnan satt med sin strumpa, stundtals halvslumrande i soffhörnet efter dagens trägna id och barnen samlade kring det stora bordet, halvhögt läsande sina läxor vid talgljusens matta sken, tills slutligen katekesen och grammatiken slungades upp i taket med ett lättnadens »så där ja, nu ä’ de gjort». Sin belöning fingo de sedan hämta ur den stora fruktkorgen med bergamotter och rosenkindade pippingar, ty frukt fanns vanligen i överflöd och på den varan behövde det aldrig sparas.
Nog kunde livet ibland förefalla något enformigt under dessa långa vinterdagar, men så mycket mera kunde man också uppskatta varje avbrott. Då prostinnan, som hade sin arbetsplats vid fönstret i salen, där hon höll noggrann utkik efter allt som tilldrog sig på den stora gårdsplatsen, plötsligen utropade: »Här kommer främmande», ljöd det som en glad fanfar och hela familjen störtade ut i den kalla förstugan för att taga emot de välkomna gästerna. Oftast var det de närmaste och käraste grannarna, de från Kjellstorp, som kommo, men de andra, mera långväga boende voro ej heller alltför sällsynta. Kaffepannan kom på i en hast, kakburkarna i handkammaren fingo släppa till av sitt överflöd, brasan tändes, piporna likaså och allt var idel trevnad och gamman.
På tal om gäster kan aldrig åsynen av den gamle provinsialläkaren, doktor Edv. Ström, förgätas, då han vid ett eller annat sjukdomstillfälle kom åkande i sin höga, öppna vagn. Vi barn hade alltid känslan av att det var en jätte som var ute och färdades, han var nämligen så vidunderligt påpälsad, att man aldrig sett maken. Allra först en väldig kappa av svart läder, med stor krage, utstående och styv av vind och väta, därunder en tjock päls, väl fastsurrad med ett brokigt resskärp, och slutligen en fotsid, vadderad nattrock av storblommigt ylletyg samt stora halmstövlar. Så behövde man vara rustad för att stå emot vinterstormarna nere på slätten. Jätten var emellertid ej farlig alls, tvärt om var han en ovanligt älskvärd gammal man, – allra helst om man själv slapp att bliva behandlad av honom.
Ett par små nöjen, som visserligen voro varandra väsentligen olika, hade dock ett gemensamt, att de i hög grad förmådde fängsla vår barnsliga nyfikenhet. Det ena var, då vid trettondetiden stjärnemännen kommo vandrande för att med sång och förevisande av sina, i brokiga bilder målade stjärnor, förtjäna sig några slantar. I motsats till den urgamla seden, var det ej gossar som gingo omkring med stjärnan, utan alltid gamla, tämligen skröpliga gubbar och det var ej Staffans-visan de sjöngo, utan någon mera religiös sång. Tyvärr är jag dock ej i stånd att klart erinra mig varken ord eller melodi.
Det andra nöjet var den på den tiden ej så ovanliga synen av tyska musikanter som kommo marscherade in på gården, ställde upp sig framför trappan och stämde upp sina Volkslieder, Ländler och Marscher. Kanske voro deras instrument en smula skrälliga, fast det förstod man just ej, det lät i alla fall förfärligt vackert. Och deras nötta uniformer, blänkande trumpeter och underliga språk, då de tackade för pengar och traktat, var alltigenom obeskrivligt fängslande.
Stundom hände det, och oftast på kulna och mörka vinterkvällar, att någon dalkulla förirrade sig ner till den avlägsna bygden och man tyckte mycket om den gästen. Hennes vita päls, röda mössa och kinder i samma kulör, hennes frimodiga »du» till vem det vara månde, allt var synnerligen tilltalande och naturligtvis ej minst de underbara saker hon hade i sin låda. De breddes ut på stora salsbordet, i skiftande mångfald, förklarades för »verkligt god vara» och rönte merendels god åtgång. Naturligtvis fick hon både mat och husrum, inte kunde man väl ha hjärta att köra ut den snälla kullan i mörker på villsamma vägar.
Mindre välkomna voro de polska judarna, de kommo alltför ofta och innehållet i deras låda var föga lockande. Pigorna föllo dock ofta offer för judens vältalighet och hans »schene tig» visade sig vanligen vara oemotståndligt.
Minst en gång om året fick prästgården besök av pianostämmaren och väderleksspåmannen Liljekvist, troligen skickligare i det senare yrket än i det förra. Han påstod sig även kunna läsa människornas tankar och var för den skull en skräck för tjänstflickorna, vilka knappast vågade sig in i samma rum som han. Underlig såg han ut och filosof var han, begåvad nog, men vilsekommen, skulle jag tro. Och så kunde ibland en lika vilsekommen person uppenbara sig, en avdankad prästman, Appelqvist, gemenligen Aftonkvist kallad. Hans yrke var numera att vandra omkring i prästgårdarna för att sälja sina predikningar, tala teologi med prostar och adjunkter och beundra flickorna, som enligt hans föreställning blott behövde se honom för att bli kära i honom. Troligen kom han även för att bliva en smula tillgodosedd, få god mat och en god säng, vilka fördelar tydligen voro svåra att skilja sig från, så att besöket ofta blev mera långvarigt än välkommet.
Två verkliga märkesdagar förkommo under året, eller rättare tre; det var på våren, då »skogökarna» skulle komma, och på sommaren, då torvökarna hade sin dag. Prosten räknade nämligen bland sina löneförmåner även ett visst antal äckor[1] och han begagnade sig av dem för att få hem det stora bränsleförråd som gick åt under årets lopp. Ordet äckor förvandlades på landsens mål till ökar, därav namnet. Veden, tolv stora famnar prima bokved, hämtades från Näsbyholms skogar, vilka lågo ungefär en och en halv mil från Espö, den fördelades på sextio lass, och som det var omöjligt att taga emot alla människor, hästar och ved på en och samma dag, tog nöjet två rundliga dagar. Och det var verkligen ett nöje, för oss barn en stor händelse.