Hela förmiddagen gick åt att göra i ordning maten åt alla dessa gäster, som hade lov att vara matfriska. Väldiga kittlar stodo och puttrade på spisen, och alla husets fruntimmer hade en gruvlig brådska att breda de högar av »rundenomsmatar» som beräknades åtgå. Tjocka skivor av prostinnans hemgjorda kumminost lades på, det såg verkligen aptitligt ut. Framåt middagstiden gjorde prosten sina små slag ut på vägen för att se om ej de kära skogökarna voro i antågande, och där kom, riktigt nog, första lasset, kört av Far själv, bredbent och säker, högst uppe på en väldig bokstock. »God dag, herr prost,» hälsade han, »nätt vär i da å farlet fint bränne, ska ja si,» och därmed hoppade gubben ner, röd om näsan och väderbiten och skakade hand med prosten. Vid ett så högtidligt tillfälle som detta kom det aldrig i fråga att någon skickade ut sina drängar; var Far själv hindrad, utsågs äldste sonen i stället och det hela betraktades som en lustresa. När de stora vedstockarna avlästs på sin vanliga plats, och hästarna fått sitt, visades männen undan för undan in i folkstugan, där ett stort bord stod dukat. Där togo de nu plats och blevo vederbörligen trakterade med vått och torrt, smörgåsar, åtföljda av ett par snapsar, lutfisk och »risengröd» samt hembryggt öl. Prosten och prostinnan voro närvarande, persvaderade och trugade enligt landets sed och lagade på allt sätt att gästerna hade det bra. Och nog gåvo de sig tid, för all del, och den nödiga »madaron» njöto de av i rikaste mått. Präktiga sågo de ut, hederliga och trygga, och när de gåvo sig tid att yttra något, skedde det alltid med omisskännlig humor. Sedan de ytterligare förplägats med kaffe och stora vetebullar, avlägsnade de sig småningom och husets folk fingo andrum och tid att bereda sig till nästa dags kampanj. Programmet upprepades in i alla detaljer, då torvökarna kommo, med undantag av att de vanligen hunno stökas undan på en dag.

Då det började lida mot våren, var det trädgården, som fram för allt annat tog tankarna i anspråk, och då fick man en vacker dag se den gamle trädgårdsmästaren Jungmann från Skurup uppenbara sig, med de långa benen i halvsprång, trädgårdssaxen under armen och en hög grå storm av vidunderlig fason på huvudet. Och nu blev det ett grävande och planterande, rabatterna lades om, buskar och träd tuktades och klipptes. Prostinnan var i synnerhet intresserad av köksträdgården, gav otaliga order och vinkar och fick slutligen av Jungmann den uppmuntrande försäkran: »Ja, herr prostinnan, nu haver jag gjort så gott jag haver förmått.» Han var obestridligen ett original, den gamle mannen, men säkert är att han »förmådde» en hel del efter den tidens mått naturligtvis.

Det förstås av sig själv, att våren medförde ett vidlyftigt förnyelsearbete inom- och utomhus. Alla tänkbara föremål målades, vittades, skurades och polerades, tvättades och lagades. Damm- och skurborstar voro veckotals i rörelse, innan husmodern blev nöjd och slutligen tillstod: »Nu luktar här verkligen rent!»

Inne i stora salen slogs en väldig stickbåge upp, och så kom det en överväldigande täckstickningsperiod, vars resultat blev både omfattande och lysande. Där var så hemtrevligt inne med alla dessa arbetande fruntimmer, livligt underhållande varandra, medan fingrarna gingo upp och ned med förvånande snabbhet. Innan man var stor nog att själv få deltaga i arbetet, var det ett särskilt nöje att krypa under bågen för att undersöka vem som sydde finast stygn på avigsidan; det var ju visserligen någon skillnad, dock blev sällan någon underkänd.

Efter alla dessa långvariga och strävsamma förberedelser, och när till slut skafferier och visthus fyllts med mat, bröd, kakor och specerier av alla slag, då randades den dag då alla sommargästerna skulle anlända och det dröjde ej länge innan varje rum, såväl i huvudbyggnaden som flygeln, var upptaget. Det var mostrar, morbröder och kusiner som lockades av landets och sommarens härligheter, men framför allt var det morföräldrarna, som ännu i sin höga ålderdom sökte sig ut till barn och barnbarn.

Ehuru endast helt liten – jag var omkring fyra år den sista sommar de gästade Espö – har jag dock ett livligt minne särskilt av min morfar, prosten Anders Peter Gullander från Malmö. Jag kan ännu tydligt se honom för mig, hans vita hår, de milda, halvt slocknande ögonen – hans syn var nämligen mycket svag – den långa koftanetten, fadermördaren med sin höga spännhalsduk och byxorna nedstoppade i höga blanka kragstövlar. Han tog oss gärna upp i sitt knä där han satt i sitt soffhörn, stödd på sin spanskrörskäpp med silverknapp och sjöng en liten visa, som sedan använts som vaggvisa för barnen i både tredje och fjärde led. Slutligen drog han fram karamellpåsen, som han alltid hade gömd under soffkudden bakom sig, och lät oss äta så mycket vi orkade. Den käre morfar, han var lika älskad i familjekretsen som i det samhälle, där han så länge verkat, och med rätta.

Mormor var mera sträng och hade stor respekt med sig, men var mycket ståtlig ännu, i sin vita mössa, krage och manschetter, allt av gamla, utsökta spetsar. Hon var finska och hade varit mycket vacker, en egenskap som gått i arv till döttrarna, liksom även ett lynne fullt av många skiftningar, svärmiskt, impulsivt, än nästan ystert glatt, än melankoliskt, med sträng pliktkänsla både för egen och andras räkning, med ovanligt sinne för ordning och hemtrevnad, med varm känsla för musik och för allt skönt i naturen och i livet. Sådana voro de, de vördnadsvärda gamle, och det var ej underligt att de blevo medelpunkten, kring vilken allas tankar och omsorger rörde sig.

Sommaren förgick som en dröm, gästerna reste och det gamla vardagslivet började ånyo. Frukten plockades ned och det blev ett drygt arbete att ordna och förvara de rika gåvor trädgården merendels skänkte. Prostinnan sammankallade sina hjälptrupper, bland dem först och främst den gamla klockarfrun, som var så skicklig i alla husliga sysslor. Där satt hon nu, gumman Malm, med stora brillor på sin vassa näsa, och skalade massvis s. k. »bunkatiner» och äpplen, vilka sedan på väldiga ollor fördes in i stora bakugnen för att torkas, högst aptitliga att skåda när de åter kommo ut.

Hon var verkligt framstående, gumman, då det gällde nötplockningen och de livliga, bruna ögonen kunde bättre än alla andra upptäcka de ofta ganska väl dolda »tasarna». Och hon och prostinnan förvärvade gemensamt ett verkligt mästerskap då det gällde ostberedningen och deras glädje och stolthet var obeskrivlig då de många, skinande gula ostarna voro färdiga att förvaras i osthäcken, tills de hunnit bliva lagom torra.

En stor dag, en hemsk dag var det, då sotaren Widerberg kom med sin hantlangare, för att sota de oändligt många kakelugnarna i huset. Det var med blandade känslor som vi, barn, bevittnade denna händelse. De voro fasligt hemska att se, dessa svarta sotarmurrar, men å andra sidan var det bra nöjsamt att följa med från rum till rum och höra hur Widerberg, på knä framför kakelugnen, med stentorsstämma ropade till ynglingen, som regerade där uppe i höjden med sin kula: »Nu ä’ ho’ i de söndra röred, nu ä’ hon i de nora o. s. v.» – för att ej tala om det upp- och nedvända tillstånd vari hela huset befann sig, och som gjorde det möjligt för oss att begå åtskilliga excesser.