När prostinnan så hunnit få hela huset i ordning igen, själv i många dagar övervakande arbetet, iklädd en gammal, blommig sitsklänning och vit duk om huvudet, som tecken till att det var storstök i huset; när de många innanfönstren med stort besvär kommit in, omsorgsfullt tilltäppta och klistrade, de hemvävda trasmattorna blivit pålagda, och moderatörlampan och malmstakarna med sina smala talgljus åter bragts fram i dagen, då kände man med ett visst välbehag att nu kunde vintern få komma, när som helst, man var beredd att möta den och man motsåg med glädje det behag som all omväxling erbjuder.

Ett bland mina allra tidigaste minnen gäller en julafton, som i alla avseenden blev en svår besvikelsens dag. Min far hade ett helt år vistats i Stockholm som medlem av prästerskapets löneregleringskommitté, och hade, på grund av de besvärliga kommunikationerna, ej under hela denna tid kunnat besöka sitt hem. Det gällde nämligen att i diligens färdas hela den långa vägen mellan Malmö–Stockholm och vice versa; det tog en hel vecka i anspråk, och det var tröttsamma och oändligt långa dagar, låt vara att de lämnade ett utmärkt tillfälle att få se en god del av vårt land. Nu var arbetet däruppe slutfört och min far hade skrivit att han med säkerhet hoppades komma hem på julafton. Men dagen gick under fåfäng väntan. Min mor irrade omkring som en orolig ande, med yrvaken fantasi utmålande för sig alla slags olyckor och mina syskon följde henne med ängsliga blickar. Ingen tänkte på att fira högtidskvällen så som eljest var vanligt. Trött och bedrövad lades jag till sängs och somnade väl snart nog, men vaknade plötsligt vid att en kär gestalt stod lutad över mig. Med ett glädjerop slog jag mina armar om min fars hals och erfor därvid en känsla av lycka som jag aldrig kan förgäta.

Slutligen kom den dag då jag till läromästare i stället för min mor skulle få vår guvernant, som redan under flera år hållit på att hos mina äldre syskon inympa kunskapens sticklingar och skott. Det skedde ej med synnerlig glädje å min sida, och inte hade hon väl stor anledning heller att glädjas över den föga fruktbara jordmån hon nu skulle lägga ned sitt arbete på.

Hon var för övrigt en ganska märkvärdig företeelse, mamsell Sara, och kunde nog ha förtjänat sitt eget kapitel. Hon var efter den tidens fordringar mycket kunnig och beläst, ansågs på sin tid som Sveriges skickligaste blomstermålarinna, var nära befryndad med Tegnérs vän, legationsrådet Lundblad i Greifswald, och med mångårig vänskap knuten vid flera av Danmarks förnämligare familjer, biskop Münters, Münsters Paulis, m. fl. Med otrolig sparsamhet och energi nådde hon det mål, som under hela hennes långa arbetstid föresvävat henne, att, då hon blev så att säga pensionsmässig få göra en resa till Italien. Det lyckades henne även att under dessa år, av sin ganska blygsamma lön, samla ett kapital, som satte henne i stånd att tillsammans med sin danska väninna, fröken Ida Münter, göra en resa till Rom. Hon brukade sedermera i glödande färger beskriva allt vad hon under denna härliga tid sett och upplevat, och dröjde gärna vid det stora ögonblick, då hon blev mottagen i audiens av Pius IX som lagt sina av vita vantar täckta händer på hennes huvud och sagt: »Jag välsignar dig, min dotter.» Nästan ännu märkligare var att detta mödosamt förvärvade kapital dessutom tillät henne att framleva sina återstående dagar i Köpenhamn, där hon förde ett sorgfritt liv tillsammans med sin ovannämnda väninna, tills hon vid hög ålder avled.

Då jag i tankarna vänder tillbaka till barndomstiden tycker jag nästan att jag själv gjort en Romresa, eller kanske snarare en resa till

»det sagoland som skiner

av smaragder och rubiner.»

Ett prästgårdsbröllop.

I Espö prästgård rustades av alla krafter till bröllop. Det var sommaren 1867 som prosten skulle gifta bort sin äldsta dotter med en kusin till henne, en ung praktiserande läkare, bosatt i en liten stad i det fagra Södermanland.

Ehuru ännu ett barn på väl knappast nio år har jag dock ett synnerligen livligt intryck av denna tilldragelse. Först och främst därför, att det utan tvivel var den finaste blomman i prästgården, som nu skulle omplanteras i främmande jordmån, och som skulle lämna ett tomrum efter sig, som aldrig kunde fyllas. Strålande av godhet och glädje, vacker, skälmsk och full av upptåg, var hon avhållen av alla, och saknaden efter henne, det kände man, skulle bliva obeskrivlig.