Sommaren hade varit en enda lång förberedelse till detta bröllop, som skulle stå i slutet av augusti. Alla tänkbara krafter sattes i rörelse i och för utstyrseln; de långa drällsvävarna, frukten av mångårig hemflit, klipptes sönder i en oändlig mängd dukar, servietter och handdukar. Väninnorna på trakten kommo för att erbjuda sin hjälp och mamsell Stickler, »husmamsellen», som var skickligare än alla andra i s. k. slätsöm, satt i sin bruna sitsklänning, sitt bruna, slätkammade hår och små, små ringar i öronen och spritade rynkor tills hon blev en enda stor rynka själv, tyckte man. En oändlighet täcken, av alla slag och i alla upptänkliga mönster, stickades, det var ett arbete utan like.
Under tiden skulle dessutom hela prästgården piffas upp utan och innan; en ny, fin förmaksmöbel kom en vacker dag åkande, forslad ända från Malmö, och aldrig hade man förr skådat något så vackert. Det föreföll nästan som om de gamla björkmöblerna rent av skämdes över sig själva inför all denna mahognyprakt.
Samtidigt kom en klädsömmerska ut från staden och under hennes förfarna ledning växte småningom ett helt modemagasin fram, ej blott till bruden själv; alla måste ju ha bröllopskläder och dessutom utrustas till de många kalas som väntades. Till och med jag, min lilla stackare, som alltid framlevat mitt liv i kläder, ärvda efter mina äldre systrar, skulle få två splitter nya klänningar. Ännu kan jag förnimma den stolta glädje jag erfor, då jag provade den vita lenonklänning med små garneringar jag som brudnäbb skulle bära. Ståten förhöjdes ytterligare förmedelst ett grönt skärp av riktigt siden och ett par glacéhandskar, de näpnaste man vill se.
Så kom till sist den stora beredelsetiden, vad mat och dryck angår, då alla källrar och skafferier skulle rustas att möta den stora invasionen och det var inga småsaker, ty bröllopet skulle, allt som allt, stå i nio dagar och över trettio liggäster komma att vistas i prästgården under tiden. Så långt utrymmet tillät skulle de bo där alla, och det utnyttjades visserligen i stor utsträckning, så att både strykrum, mangelkammare och stora vinden togos till hjälp, men som det ej förslog måste även klockare-, skollärare- och arrendatorshemmen anlitas. Både kokfru och en s. k. »stadsbetjänt» skulle importeras från Malmö för att förvåna landets folk med sina ståtliga prestationer, men så skulle det också bliva ett bröllop, som ej gick efter vanlig måttstock.
Sommaren hade varit ovanlig regnig och kall, men nu, de sista veckorna, började solen stråla med en kraft, som gav hopp om en härlig indiansommar. Rosor och blommor stodo fram i ny fägring, som om även de ville göra sitt bästa att skänka bruden ett ljuvligt minne av fädernehemmet. Och då dagen kom, den sista före bröllopsdagen, stod hela detta hem i det varma augustisolskenet, prydligt och vackert, så som aldrig tillförne.
På eftermiddagen skulle brudgummen och alla, mera långväga boende bröllopsgäster anlända, och det hade varit ett ganska invecklat problem att räkna ut hur de skulle kunna nå fram till detta avlägsna hörn av världen. Att hämta alla dessa människor ända från Malmö, fyra hela mil, med hästar och vagnar, det var ändå för besvärligt. Sålunda bestämdes det, att allesammans skulle fara med ångbåt till Trälleborg, som i alla fall låg ett par mil närmare, och där skulle ett otal skjutsar, mer eller mindre lantliga, vara dem till mötes.
Emellertid hade även denna väg sina rätt betänkliga svårigheter. Hur vackert än vädret var hade ändock flera av de resande damerna otrevliga känningar av sjösjuka, helst vid den svåra passagen förbi Falsterbo. En av mostrarna, som var alldeles särskilt känslig, hade till råga på olyckan fått i uppdrag att omhändertaga en väldig krokan, och den skildring de övriga resenärerna gåvo av henne, hur hon låg i sin hytt i svår vånda, men aldrig ett ögonblick släppte krokanen ur sikte, ständigt stödjande den med skälvande händer, var alltför komisk att förmå framkalla det rätta medlidandet.
Det blev ej bättre då de slutligen anlände till Trälleborg. Där fanns nämligen den tiden ingen ordentlig hamn utan ångaren måste kasta ankar ute vid redden och därifrån fingo passagerarna i små roddbåtar föras in till staden. Och nu måste den stackars sjösjuka, tämligen oviga mostern, med krokanen i famn, göra en klättring ner för en farlig repstege, tills hon slutligen utmattad sjönk ner i den bräckliga farkosten, ett äventyr som hon aldrig kunde förgäta.
En annan moster, brudgummens mor, hade nästan lika mycket besvär med sitt stora klädknyte, väl insvept i ett vitt lakan. Hon hade nämligen den löjliga idéen att aldrig resa med koffert, där hon påstod att kläderna endast foro illa och som hon reste mycket var hon också vida känd som »frun med knytet.»
Det tog en rundlig tid innan alla fått plats till sig själva och sin packning i de många vagnar som väntade. Mostrarnas gamla sufflet kördes av ett lustigt original från byn, gamle Hans Larsson, och de kunde aldrig glömma huru han, säkerligen själv något väl varm av solhettan och Trälleborgstraktaten, vände sig om och ropade in i vagnen: »Har I osså solen i nosen po jer, fruentimmer?»