I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, inbjudande kaffebord stodo dukade ute i trädgården, alla gästrum voro parata och hela familjen klädd som till fest. Bruden stod ute på trappan, skär och rodnande som en ros, medan hon storgråtande sökte tvätta av en ofantlig hallonfläck som jag i sista stund lyckats få på min nya klänning vid ett hastigt besök i bärbuskarna. Jag hatade mig själv för att jag till och med nu kunde göra henne sorg, men jag var, tyvärr, oförbätterlig! Just då hon var färdig med mig, svängde prästgårdens finaste droska in genom grindarna och i den satt brudgummen, eskorterad av några marskalkar. Medan vagnen ännu var i full fart hoppade han ur, tog trappan i två steg och slöt den unga bruden i sina armar och jag, som bevittnade detta återseende, kände instinktivt att nu var denna kära syster förlorad för alltid.

Det blev emellertid ej mycken tid övrig för dystra tankar, i det virrvarr som nu uppstod; det blev i stället omfamningar över lag, ett pratande och ett beskrivande och ett kaffedrickande utan all ände. Och timmarna flögo och av alltsammans har jag endast ett oredigt minne ända till den stund jag nästa dag, klädd i min grannlåt, stolt som en liten gudinna, jämte min bror gick i spetsen för brudskaran. Och för mina ögon framstår ännu tydligt den fagra bruden och den ståtlige brudgummen, föräldrarna, upprörda av tusen skiftande känslor, den stora mängden av högtidsklädda människor från när och fjärran, den blomstersmyckade salen där vigseln försiggick och det långa bröllopstalet, som lockade fram tårar och snyftningar. Själv var jag alltför barnslig att kunna förstå det, jag var mest upptagen av att, under dess längd, oupphörligt byta om fot, de nya skorna började kännas besvärliga.

Sedan drunknar åter allt i ett kaos av gratulationer, tal och skålar på vers och prosa, tårar och löjen, skämt och sorl. En sak erinrar jag mig dock tydligt; på aftonen var hela den stora gårdsplatsen alldeles fullpackad av människor, hela trakten tycktes vara på benen för att få se en skymt av härligheten och under supéen ropades brudparet fram av hundratals skallande röster. De trädde också fram till det öppna fönstret, medan ett par marskalkar stodo vid sidan och lyste dem med stora kandelabrar. Hurraropen ville aldrig taga slut, men så var det också ett brudpar, värt att beskådas.

Nästa dag kommo större delen av gästerna tillbaka till prästgården, då där var stor middag, som naturligtvis slutade med dans. Och brud och brudgum svängde om, först med varandra och sedan med alla andra. Både gamla och unga skulle nödvändigt valsa om med den unga doktorinnan, som var så vacker och hade ett så vänligt leende för alla.

En episod från dessa festdagar har jag särskilt anledning att minnas. På söndagen, då brudföljet skulle gå i kyrkan, fingo plötsligen alla marskalkarna förhinder och det underliga var att detsamma även inträffade med brudtärnorna. Nå, brudparet, prosten och prostinnan och alla de äldre, tågade åstad helt högtidligt, men de hade ej väl hunnit ur sikte förrän jag i all min obetydlighet kommenderades till pianot, och där fick jag, så gott jag kunde, trumfa igenom min enda lilla vals och dito polka, medan de unga svängde om, med en fart som ej lämnade något övrigt att önska. Inte kan man väl förmoda att det var musiken, som så elektriserade dem, men undan gick det, så mycket är säkert. Då märkte jag plötsligt mitt i Sultanpolkan, att dansen helt tvärt stannade av. Jag vände mig om och där stod prosten i dörren, helt häpen, tycktes det. Så sade han: »Ja, att ni ej ville gå och höra på mig, det förvånar mig inte alls, men att ni skulle hitta på att dansa, mitt under högmässan, – det hade jag ändå intet väntat.» Han lät en smula sträng men skalken satt ändå i ögonvrån, han var ju så märkvärdigt förstående och överseende, den gode prosten, då det gällde ungdomen.

Så gingo dessa dagar som en enda dröm av lycka, sol, blommor och glädje. Hemma i prästgården ett rörligt liv på alla dessa människor, som satt sig i sinnet att de skulle ha roligt, och varje afton väldiga kalas hos grannarna.

Kronan på verket kom till sist, då den gamla grevinnan på Jordberga gav stor middag med bal, brudparet till ära. De nygifta hämtades i spann av unge baronen själv och bruden var den dagen alldeles förtjusande, i ljusblått siden, med en krans av förgätmigej och mossrosknoppar, (en gåva av grevinnan och införskriven direkt från Paris), på det rika håret. Även jag fick vara med om denna ståt, så ovanlig att den sent kan förgätas. Tänk, att få komma till ett verkligt slott, sådant man läst om i sagorna, att få se de gamla ståtliga gemaken, familjeporträtterna samt betjänterna i fina livréer, och att bliva förd, ordentligt förd till bordet, av en riktig liten kavaljer, friherrlig till på köpet.

Att de unga hade roligt kunde jag förstå av det samtal som fördes på hemvägen och av de många superlativ som fyllde mina öron, då jag satt och halvsov i någons knä, och nu efteråt förstår jag bättre än då var möjligt, hur många tillfällen till ljuvligt svärmeri Jordberga park och det härliga augustimånskenet kunde erbjuda.

Nästa dag ägnades åt stilla hemliv d. v. s. så stilla förhållandena medgåvo, åt förberedelser till avresan, och tårefyllda avsked med byns invånare, och så kom nästa dag igen, sorglig i åminnelse. Det var som om en våldsam cyklon gått fram över prästgården och med ens sopat bort brudpar, gäster, solsken och glädje.

Mitt nioåriga hjärtas bedrövelse tog sig uttryck i en liten vers, som jag vid avskedet lyckades smyga i min systers hand. Den var barnslig och på alla vis enfaldig och den lydde sålunda: