Man visste sedan gammalt att alla grannarna skulle infinna sig för att uppvakta prosten; det var en gång för alla fastslaget och utan att någon särskild inbjudning utgått, brukade den dagen en stor skara samlas i prästgården.
Då den stora dagen ingick voro flickorna redan vid femtiden på morgonen nere i trädgården för att plocka jordgubbar och det var inga små kvantiteter som behövdes. Där lågo de i sina kråkor som skydd mot solen och arbetade i sitt anletes svett, fyllande det ena fatet efter det andra med de härliga bären. Under tiden höllo herrarna på att uppföra ett kloster ute på gräsplanen. De slogo ned höga käppar i marken, kring vilka stora gråa filtar fästes och när det var färdigt kläddes klostermurarna ymnigt med långa rankor av vildvin. Flickorna hade redan dagen förut lindat riddarnas käpphästar med brokiga band och ordnat deras respektive kostymer nere i flygeln, så i det avseendet var allt klart.
Festföremålet var tidigt uppe och såg nog litet av varje, men blundade grannlaga och låtsade sig vara fullkomligt oförstående. Visst såg han litet skälmsk ut, den käre prostfar, då han tog emot familjens lyckönskningar, men gjorde naturligtvis inga frågor.
Vädret var strålande, så man kunde lugnt bereda sig att dricka kaffe och intaga förfriskningar ute i trädgården, där stora bord slogos upp för ändamålet. Alla vaser och glas fylldes med rosor eller brokiga buketter där sparrisgräset spelade en viktig roll. Äntligen var allt klart att taga emot gästerna och då de första vagnarna rullade in genom grindarna stod prosten i sin eklövskrans på trappan med prostinnan och barnen vid sin sida, färdig att hälsa dem välkomna.
Allra först kom familjen Tegnér från Kjellstorp i »farfars» stora täckvagn, som gungade likt ett skepp i sjögång ity att den gick på s. k. C-fjädrar och tätt följd av holsteinaren med ungherrarna. Prostinnan var den första som kröp ur den stora buren, iklädd svart sidenklänning samt mössa av blonder och syrener, och överräckte, med många lyckönskningar, åt prosten den välkända buketten av rosor och pelargonier, rikt garnerad med »Arons skägg», det hela inneslutet i ett spetsprytt bukettpapper. Prostarna omfamnade varandra och den gamle pastorn, originalet, som sällan yttrade sig likt vanliga dödliga, bugade sig med orden: »Jag ber om ursäkt att solen skiner.»
Den ena vagnen rullade in efter den andra och snart fylldes trädgården av en festklädd skara – prostarna i full ornat och fruarna i sina högtidsblåsor, ännu litet högtidliga medan de väntade på kaffet. De unga flickorna, i ljusa mollklänningar med rosor i håret, omgivna av beundrande ynglingar i vita studentmössor, gåvo färg och liv åt tavlan och togo sig förtjusande ut i den grönskande, rosenmättade omgivningen.
Redan vid kaffet förstod man att det skulle bliva en lyckad fest, så osökt glad och munter var stämningen. Då sedermera carolinan serverades i de gamla gröna glasen, steg kontraktets festtalare och skald, prosten från Lemmeströ, fram och höll i bunden form ett tal till prosten, så fyllt av rosor och blommor som årstiden kunde bestå, och vilket med fyndig vältalighet besvarades av föremålet.
Sedan ombådos alla att begiva sig ut till den stora planen, där en provisorisk teatersalong var anordnad framför det mystiska klostret. Länge dröjde det ej innan den sköna abbedissan trädde ut, följd av sina nunnor, alla skrudade i vitt, tummande på sina radband och sjungande en ganska värdslig kantat. Med djupaste intresse följde publiken det spännande skådespelet, riddarnas ankomst på sina käpphästar, den stora aria i vilken A. U. Bååth – en parlando, ty någon fager sångröst var han ingalunda begåvad med – prisade den härliga välfägnaden i klostret, där bland andra läckerheter även förekommo »skånsk senap och syltad ingefära», och de smältande toner med vilka riddaren-adjunkten besvor abbedissan att fly och bliva hans brud. Och med intensivt deltagande följde man de bortilande riddarna och de stackars klostersystrarnas sorgliga öde då de, den ena efter den andra, ramlade ned i gröngräset med brustna hjärtan. Där lågo de nu och funderade i tysthet på hur de skulle komma bort från denna scen utan ridå, då det förlösande ropet »vålnaderna försvinna», höjdes bakom klostret, vilket kom de avsomnade att stå upp, och som jagade av en stormvind försvinna in i parken, följda av frenetiska applåder. Sällan har väl en tragedi framkallat en så munter stämning som denna.
Även den glada prästgårdsidyllen blev livligt applåderad och man kunde ej misstaga sig på publikens belåtenhet, så nog kunde denna del av festen anses vara ovanligt lyckad.
Prostinnans goda supé senterades livligt ovanpå all den andliga välfägnaden, ej minst de härliga jordgubbarna och den ståtliga spettkakan, som tronade mitt på bordet, prydd med sin granna sockertoppsbukett.