Då så mycken ungdom var samlad var det ju endast naturligt att en livlig dans kom i gång omedelbart efter måltiden. Salen var stor, de unga flickorna förtjusande och kavaljererna väl bevandrade i dansens mysterier. Vem kunde väl stå emot då »Il baccio’s» eller »An der schönen, blauen Donau’s» förföriska toner ljödo från det gamla klaveret? Några av husets unga herrar hade tillsammans med yngste sonen Tegnér bildat en kvartett; serenaderna hade ofta klingat i de båda prästgårdarna och nu bjödos gästerna på denna ovanliga njutning medan de mellan danserna svärmade omkring ute i trädgården. Det var redan långt lidet på natten då de åter begåvo sig på hemfärden, följda av viftningar och hurrarop, lämnande familjen åt sig själv, något utmattad, men styrkt i det medvetandet att det i alla avseenden varit en ovanligt lyckad fest.
Den festen skulle emellertid få ett efterspel som var nog så dramatiskt. Ett par av gästerna, två systrar, hade alldeles förvridit huvudet på de unga herrarna, vilka snart fingo klart för sig att en serenad var enda antagliga sättet att bringa dem sin hyllning och få dem att förstå vilka känslor de väckt.
Nästa kväll, då familjen i prostgården gått till vila, begåvo de sig över åkrarna genaste vägen till Kjellstorp och lyckades obemärkta smyga sig in i det gamla flygelrummet där sonen bodde. Han hade redan i tysthet gjort sina förberedelser, hade ur sin mammas välförsedda skafferi bemäktigat sig ett stycke fläsk, avsett att muta de stora hundar med, vilka nattetid brukade bevaka de unga tärnornas hem, samt ett par buteljer punsch. Den store farfaderns rakask av silver fick tjänstgöra som punschglas. Skjutsen, som skulle föra dem till ort och ställe, väntade på något avstånd, men innan de begåvo sig på väg, vidtogo de den försiktighetsåtgärden att stänga in den gamle hunden Bran för att ej riskera hans sällskap på vägen.
Efter en timmes skakande i det obekväma åkdonet kommo de fram till gården, lyckades verkligen tysta hundarna, tack vare det medhavda fläsket och stodo nu vid gaveln, där flickorna bodde uppe på ett vindsrum. Under detta rum låg ett litet hönshus och för att göra sig bättre hörda, klättrade sångarna, så tyst de förmådde upp på taket. Sedan rakasken med dess strupklarande innehåll cirkulerat, stämde de upp »Sätt maskinen i gång.» Sången tycktes genast ha väckt föremålen ty ljus tändes bakom rullgardinen då, mitt i det ljuvliga »kanske fäller hon en känslans tår» – det gamla murkna taket brakade och trubadurerna försvunno i djupet, mitt ibland de yrvakna och kacklande hönsen. Någon känslans tår torde ej hava fällts i detta tragiska ögonblick, tvärtom förmärktes en ganska obarmhärtig munterhet uppifrån, då de förolyckade åter blevo synliga. Med mycken fattning fortsatte de emellertid sången och sedan de tillsjungit de dyrkade sköna ett ömt och smäktande »Sov i ro», försvunno de samma väg de kommit.
En oanad uppståndelse hade under tiden deras frånvaro väckt i de båda prästgårdarna. Den instängde Bran hade med ett förfärligt skällande och oväsen väckt upp »Ola Tegnér», som fann sig föranlåten att gå upp och se efter vad som stod på. Störd av det ovanliga bullret visade prostinnan sig i mycket lätt dräkt ute på trappan och då hon av Ola fått besked om saken anade hon genast oråd. Hon skyndade ner i sonens rum, där hennes värsta farhågor bekräftades. Ett resolut fruntimmer, som hon var, gav hon Ola befallning att genast rida till Espö för att höra efter om notarien fanns där.
Här var det prosten som blev väckt och nu var det hans tur att ila till flygeln. Först undersöktes studentrummet, – tomt, sängarna orörda, adjunktens rum, samma resultat. Med detta besked fick Ola rida tillbaka till prostinnan som fann hela saken oroväckande mystisk. Det påstods sedan att hon låtit dragga i den lilla ankdammen utanför sonens fönster, men det torde nog vara en anka. Prosten tog det hela ganska trankilt och lade sig till ro igen; han visste nog att man i ungdomens år är böjd för äventyr.
Nästa morgon funnos trubadurerna åter i sina sängar, sovande de oskyldigas sömn, utan aning om den uppståndelse de vållat.
Ett ingående korsförhör anställdes i de båda prästgårdarna med brottslingarna, vilka slutligen måste bekänna kort och berätta sina äventyr. Detta skedde med så mycken drastisk humor att t. o. m. prostinnan i Kjellstorp glömde sin utståndna förskräckelse och var den första att skratta, både åt sig själv och de dumma pojkarna.
Så göra också ännu i dag »de dumma pojkarna» själva då de någon gång träffas och tillsammans uppliva sina minnen från den glada ungdomstiden i de gamla trevna prästgårdarna söder om landsvägen.