Hon var en ganska ovanlig personlighet, mamsell Katharina, och hon är värd att minnas.
Då magister L. P. Holmberg, i mitten av 1840-talet, som nyutnämnd kyrkoherde i Gärdslöv, – dit han kallats av d. v. patronus, baron Blixen på Näsbyholm, och där han verkade till han 1859 kom till Espö, som Nils Lovéns (»Nicolovius») efterträdare – förde sin unga brud till det nya hemmet, åtföljdes makarna av en kusin till henne, mamsell Katharina Gullander.
Katharinas föräldrar voro döda, hemmet upplöst och hon hade ingen annan utväg än att själv försöka slå sig fram. Det var till ömsesidig tillfredställelse det beslutet fattades, att hon skulle följa med de nygifta ut till landet, hjälpa den unga frun med hushållet och sålunda själv få ett hem och en verksamhet som passade henne. Den unga frun, som kommit från det stora prosthemmet i Malmö, som hade vuxit upp bland en talrik syskonskara, varit firad och beundrad i en stor umgängeskrets, hade sjungit, dansat och med mycket behag uppträtt i sällskapsspektakler såg i sin kusin ett välkommet sällskap, ett välbehövligt stöd. Kyrkoherden var ej mindre tillfreds, angelägen som han var att skydda sin maka för bekymmer, omtanke och besvär. Han ville helst se henne vid gitarren, tambursömmen eller, sittande bredvid sig vid skrivbordet, där hon helt stilla avvaktade de stunder han skulle få tid att ägna henne sina ömma omsorger.
Katharina fick alltså från början vara den som tog Martas bestyr på sin lott och hon gjorde det med glädje. Nog hade hon det ofta brydsamt nog, hon var ju själv ung och oerfaren, och särskilt vållade henne matsedeln ofta svåra bekymmer. Det var sannerligen allt annat än lätt att åstadkomma önskvärd omväxling. Kyrkoherden brukade, långt efteråt, skämtsamt berätta att sillpudding och korngrynsgröt nästan dagligen förekommo på programmet. Det var gott båda delarna, tyckte han, men man kunde ju hinna att tröttna. Denna penitens blev emellertid ej långvarig och Katharina, som av naturen var både praktisk och intresserad, nådde snart en skicklighet i matlagning, som med tiden skulle utvecklas till verkligt mästerskap.
Hemmet i Gärdslöv var för övrigt en fullkomlig idyll. Prästgården var mycket gammal, rummen låga, med bjälkar i taket, men oändligt hemtrevliga, och fönsterna voro så små att den unga fruns balklänningar, minnen från den glada ungdomstiden i Malmö, med fördel användes som gardiner. Från dessa fönster hade man en härlig utsikt över de stora bokskogarna och den vackra Näsbyholmssjön, som likväl numera, sedan många år, ligger utdikad och torrlagd. Trevnaden i det låga prästtjället var stor och det var ej underligt att den unga familjens vänner och anhöriga sökte sig dit, så ofta tillfälle gavs.
Emellertid gingo åren och barnen kommo till i snabb följd; de vårdades outtröttligt och ömt av Katharina, som erhöll deras kärlek tillbaka och fick behålla den hela sitt liv. Dock förekom det aldrig någon svartsjuka mellan deras mor och hennes kusin, det föreföll dem båda så naturligt att på detta sätt dela barnens kärlek och förtroende.
Så kom det en tid då detta harmoniska familjeliv blev stört. Anledningen var ju ej sorglig men framkallade dock både tårar och bedrövelse och åstadkom dessutom en stor och oväntad förändring. Kyrkoherden blev nämligen utsedd till ledamot av Prästeståndet och kom sålunda att, under en följd av år, vistas i Stockholm under riksdagarna. Katharinas stöd blev nu dubbelt välbehövligt för hans maka, som fann tomheten bra svår att uthärda och som tyckte att ett helt liv av ödslighet låg framför henne.
Under kyrkoherdens frånvaro sköttes pastoratet av vice pastorn, Nils Liljeström. Han var smålänning, ingalunda fager, ej i ovanligare grad begåvad, men en hedersman från topp till tå. Och han hade samma dygd, som de flesta av hans landsmän sägas hava, han var i hög grad sparsam och hade, under de få år han varit präst, av sin blygsamma lön lyckats hopspara ett litet kapital, som ej var att förakta.
Han började i största hemlighet rikta sina blickar på mamsell Katharina, ej på grund av hennes yttre egenskaper, ty de voro på intet vis uppseendeväckande, men den praktiske mannen upptäckte snart de många dygder hon ägde och han förstod att hon borde kunna bliva en prästfru, Gudi till behag och honom själv till oskattbar nytta och glädje. Mamsell Katharina aktade sig noga att lägga i dagen de känslor, som av denna försiktiga, för alla andra omärkliga beundran hos henne väckts och sålunda var det ingen som anade vad som var å färde.
Emellertid kom den efterlängtade dag då kyrkoherden, efter sin långa bortovaro, återvände hem och man hade knappt hunnit något lugna sig efter den första upprörda glädjen, förrän vice pastorn anhöll om ett samtal med honom. Vad han hade att säga var överraskande! Han ville anförtro sin högt värderade förman att han i all ärbarhet friat till mamsell Katharina, han hade fått dess hjärta och tro och nu anhöll han hos anförvanterna om dess hand. Kyrkoherden inkallade sin hustru, som var så oförberedd på denna händelse att hon knappast trodde att hon hört rätt och först måste hava bekräftelse av Katharina själv, för att bliva övertygad. Och Katharina kom in och medgav att allt var så, som pastorn sagt, hon var ganska upprörd, ganska förlägen, men i hennes ögon låg ett uttryck, som ej var att misstaga sig på.