Sålunda blev det förlovning i prästgården och den följdes, oväntat snart, av bröllop. Pastorn hade sökt ett pastorat uppe i den magraste delen av Göinge härad, Röke heter det; till sin obeskrivliga glädje fick han det och så fort det var färdigt att tillträda var också mamsell Katharina färdig att följa honom dit.

Skilsmässan var smärtsam för alla parter, ej minst för den unga husmodern i Gärdslöv som nu själv fick övertaga det arbete och det ansvar som förr ålegat Katharina. Det var ingen lätt sak, men det lyckades i alla fall. Då hon på äldre dagar brukade berätta att hon under Katharinaperioden mest läste romaner och just ej gjorde något annat, hade man svårt att tro henne. Denna plikttrogna husmoder, som var uppe med solen och som var så skicklig i alla husliga göromål, hur kunde man föreställa sig att hon en gång, låt vara långt tillbaka i tiden, tagit livet så lättvindligt?

Uppe i Röke levde de nygifta ett fridfullt och lyckligt liv och vunno genast och avgjort sina församlingsbors sympatier. Särskilt var hon avhållen och av alla ansedd för den märkvärdigaste prästfru som funnits. Hon kunde ju allt vad de kunde och mycket mera; hon förstod sig både på vävnad, matlagning, ostberedning, bak och slakt och så var hon ju så fasligt »gemen» och förstod att tala med bönderna på böndernas vis. Gästfria och hjälpsamma voro de båda, så långt inkomsterna medgåvo och ändå lyckades de att, med sparsamhet och förstånd, årligen öka sitt lilla kapital.

För dem fanns blott ett enda moln, de hade inga barn, och det fordrades all deras kristliga undergivenhet för att kunna utan klagan finna sig i denna prövning. Med så mycket trofastare kärlek hängde Katharina fast vid barnaflocken i det forna hemmet och hennes glädje var obeskrivlig då hon lyckats övertala föräldrarna att skicka några av sina plantor upp till Röke, på längre eller kortare tid. Då blev där livligt i prästgården, de små gästerna fingo rasa så mycket de behagade, fingo över huvud allt vad de ville, alla favoriträtter kommo, som genom trolleri, på bordet dag efter dag och Röke blev för dessa barn ett sannskyldigt paradis.

Liljeströms fingo senare ett fetare pastorat nere på skånska slätten, i första hand, säges det, på den grund att Katharinas rykte som en så utmärkt prästfru nått ända dit. Sex år senare dog emellertid hennes man, innerligt saknad och begråten av sin maka. Ett brev som hon kort därefter skrev till sina anförvanter i Espö, vittnar om hur djupt hon kände sin stora förlust, »och», skrev hon, »det värsta av allt är att jag ej kan finna någon tröst i Guds ord». Denna fromma själ hade för första gången i sitt liv förlorat fotfästet, men det varade väl ej så länge; trösten kom nog om ock till en början omärkligt och då vi återsågo henne, tyckte vi att hon var sig ganska lik.

Hon hade då flyttat till Lund, där hon köpt en liten gård och dit hade hon fört med sig sitt enkla, gammaldags bohag, sin trotjänarinna och sin katt, sina »potpourrikrukor» och sina blommor, som fyllde alla fönster i det nya hemmet. Varje morgon, då hon drog upp gardinerna, kysste hon dem, och på aftonen fingo de samma ömhetsbetygelse. De lönade henne med att utveckla en prakt, som ofta förmådde de förbipasserande att stanna och beundra.

I det gamla bokskåpet av björk förvarade hon sin mans predikningar, sina postillor och bönböcker, jämte kokböckerna ett urval som var betecknande, ty hon var lika from som hon var huslig och den andakt varmed hon läste sina dagliga betraktelser led ej av det intresse varmed kokboken studerades. Det senare föreföll dock för en utomstående ganska överflödigt, då hon kunde allt vad som stod i kokboken och mera därtill.

Naturligtvis förvärvade hon snart i Lund en stor vänkrets och blev lika populär där, som hon förut varit i sina pastorat. Hon var över all beskrivning gästfri, hade ett ovanligt sinne för humor och nu, som förr, älskade hon att se ungdom omkring sig. Att hennes gästfrihet blev i stor utsträckning använd, att icke säga missbrukad, faller av sig själv, och ej minst av de forna församlingsborna, vilka vid alla möjliga tillfällen hittade dit och ej hade lätt att hitta därifrån igen.

En dag då prostinnan Katharina skulle gå på torget, – det gjorde hon alltid själv och det var för henne ett verkligt nöje – märkte hon att hon, vart hon gick, följdes av en poliskonstapel; hon började finna det otrevligt, vek av in i en annan gata, men han följde efter och till slut stannade hon, besluten att hellre få veta sitt öde med ens. Då steg polisen fram och sade: »Är inte frun från Röke för det är jag.» Nu blev gumman verkligen ond och den stackars polisen, som var nykommen i tjänsten, fick veta av att han levde. »Han må vara från Röke så mycket han vill, så passar det sig ej att förfölja ett anständigt fruntimmer mitt på gatan, när han är klädd i uniform» – vilket ej hindrade att Rökepolisen kort efteråt blev inbjuden till Rökeprostinnan och trakterad och ompysslad, som om han varit hennes egen köttslige son.

Än en gång skulle Katharina komma i beröring med polisen och den händelsen glömde hon aldrig. Hos henne bodde en skolyngling, som hon var särdeles svag för och det kunde hon gärna vara, ty han var en hygglig pojke och skötte sig bra. Hon ägnade honom all tänkbar omvårdnad, både andligen och lekamligen, intresserade sig för hans studier och såg efter att han läste ordentligt. Den dagen han blev student kunde ingen vara mera lycklig och stolt än hon. Så gick han naturligtvis på den gemensamma studentfesten, ej utan många förmaningar att »akta sig väl». Hur det nu kom sig är ej lätt att säga, förmodligen var ynglingen alltför ovan vid »den gula faran» och alla andra faror, som lura vid ett dylikt tillfälle, nog av, då han fram på morgonen skulle gå hem, tillsammans med ett par kamrater, tog deras glädje sig så högljudda uttryck att de, innan de visste ordet av hamnade i »finkan». Varken böner eller protester hjälpte, de måste stanna kvar eller också betala fem kronor i böter. Så många pengar hade visst ej Katharinas skyddsling och sålunda kom han ej hem den natten. Hennes ängslan och fasa var obeskrivlig under denna långa och fåfänga väntan och värre blev det, då hon fram på förmiddagen såg tvenne poliser marschera in på hennes gård och begärde att få tala med prostinnan. De voro skickade av den nyblivne kandidaten och gumman fick nu höra hela historien och fick också ut med en femma för att få fången lössläppt. Då han slutligen anlände är det troligt att han fick sig en ordentlig överhalning, men vad som är alldeles säkert är, att försoningen blev snar och fullständig och bekräftades förmedelst en extra god middag.