Hon hade en liten svaghet, gumman, hon tyckte om att då och då få ett litet oskyldigt priffeparti och hennes vänner voro gärna med om att bereda henne detta nöje. De voro mycket skämtsamma och lustiga, dessa spelpartier, där alla ansträngde sig att spela så att prostinnan skulle vinna. Hon var vid dessa tillfällen ganska skrockfull och tyckte t. ex. ej om att medspelaren, något övermodigt, förklarade: »Nu ska’ vi ge dem riktigt efter noter», då blev svaret oföränderligt detsamma: »Är han rent förstörad, som säger så – då går det alltid galet.» Det märkvärdiga var att denna ärliga varelse, som var den personifierade hedern, hade den lilla svagheten, att gärna vilja »fuska», en liten, liten smula, då tillfälle gavs.

Hon hade ännu en egenhet, hon tyckte ej om att få presenter, hon som själv slösade med gåvor vid minsta anledning. Men det var ju också ledsamt att endast taga emot och så hände det sig en gång att ett par av hennes vänner funderade ut en riktigt lämplig julklapp, som de tyckte. Hon hade en fasligt skröplig, gammaldags ringledning, med ett mer än lovligt svagt ljud och som både hon och hennes tjänarinna voro något döva, hände det mer än en gång att vännerna fingo ringa förgäves. Alltså ställde de om en julafton, då gumman var borta att det sattes upp en riktigt prydlig, elektrisk ringledning i hennes lilla hem och de gladde sig redan på förhand åt hennes överraskning. Men det skulle de inte gjort, ty gumman blev långt ifrån glad, tvärtom både förargad och ledsen över ett sådant onödigt och nymodigt påhitt. Det värsta av allt var att hon såg den med allra största misstro, det där besynnerliga batteriet kunde bestämt inte vara annat än farligt, vem kunde veta om det ej en dag bleve en ryslig explosion. Det är troligt att hon ej sov lugnt en enda natt och till slut segrade hennes fruktan över hennes ovilja att såra. Då givarna en gång kommo dit, funno de att den gamla ringledningen kommit tillbaka och förmodligen erforo de vid denna syn en lika stor lättnad som gumman själv, ehuru det aldrig yttrades ett ord om saken.

Lika stilla och fridfullt som hennes liv varit, lika stilla och fridfullt blev hennes slut. Nöjd med sin lott hade hon alltid varit och hon var nöjd att få gå bort, då dagen var till ända och aftonen bröt in. Ett liv som hennes är gott att tänka på och hennes minne är värt att bevaras.

FRÅN GÄSSENS HÖGKVARTER,
EN SKYMT AV SKYTTS HÄRAD.

Från gässens högkvarter.

Har ni någonsin sett Falsterbo? Jag menar ej den nuvarande kontinentala badorten med sitt ståtliga hotell, Kasinot, de många mer eller mindre moderna villorna och stranden med sina otaliga badtält och strandkorgar, myllrande av badgäster i alla åldrar. Nej, jag menar forna dagars Falsterbo sådant det var innan järnvägen förde dit »de fremmede» och med dem den civiliserade världens vanor och ovanor. Då den lilla staden – som vida mer liknade en by än en stad – nästan uteslutande bestod av urgamla korsvirkesgårdar, kringbyggda och halmtäckta, helt låga och med små, små fönsterrutor. Då man överallt på de s. k. gatorna plumsade i sanden upp till knäna och det, tack vare denna sand, var så tyst att intet ljud kunde förnimmas varken av åkande eller gående.

Invånarna själva, för vilka tiden stått stilla, utan märkbara förändringar, och utan att några händelser utifrån den okända världen trängt fram till dem över ljungens oändliga vidder, voro lika stilla och betänksamma som hela omgivningen. Med sävliga steg gingo männen att utföra de sysslor som ålågo dem och lika sävligt avhandlade de till äventyrs väder- och vindförhållandena – något annat fanns knappast att orda om, såvida ej en så viktig händelse inträffade som en strandning. Ty ett skepp strandat utanför deras kuster, det var verkligen en viktig händelse! Då tutade det i lurar utanför de låga boningshusen och var och en visste genast vad det betydde. Brådskan blev stor och man skyndade ned till stranden för att tillsammans bege sig ut att hjälpa de nödställda och ej minst för att bärga lasten, ty den tillkom enligt tidens sed de bärgande. Delta innebar för dem en hel förmögenhet, och det var ej underligt, att man i den tidens Falsterbo bad att »vår Herre måtte välsigna stranden».

När det led mot våren begåvo sig alla arbetsföra män ut till sjöss och seglade ut till främmande länder, varifrån de på senhösten återvände, medförande kostliga ting åt de hemmavarande, strutsfjädrar, porsliner, kokosnötter, snäckor och annat mera. Det lilla samhället befolkades då uteslutande av kvinnor och barn samt de gamla gubbar som ej ansågos sjödugliga. På deras lott kom att sköta åkerbruket, vilket ännu i dag bedrives på samma sätt som det skett sedan uråldriga tider. I Falsterbo har man nämligen ej infört enskiftet, utan deras små åkerlappar och ängslotter ligga kringspridda här och var, oftast långt ifrån varandra. Jag erinrar mig mycket väl hurusom vår nära 80-årige värd begav sig ut med sin magra lilla häst, som såg ut att vara ungefär lika gammal och sin skraltiga vagn från hedenhös, för att bärga sitt lilla hö, minst en halv mil från hemmet. Hans dotter, iklädd hatt med stora strutsfjädrar samt handskar, vandrade efter i sakta mak för att bistå sin far, – så gott finessen det tillät.

På kvällarna sutto kvinnorna på de låga trappstenarna utanför förstugan och språkade med varandra tvärs över gatan långt efter det solen som ett stort rött klot sjunkit ned i Sundets mjuka vågbädd. De hade god tid och voro ej kvällssömniga, ty de förhastade sig ej om morgnarna. De hunno ändå så väl med sitt lilla arbete, som sällan stördes av några oväntade tilldragelser.