I en by nere i Skytts härad, levde under förra hälften av 1800-talet en man, vars liv och hela läggning omgåvos av ett visst romantiskt skimmer. Han var i viss mån ett slags John Hall-figur, dock naturligtvis med många olikheter.

Han hette Nils Jönsson och stammade från en rik och förnämlig bondsläkt med gamla, goda anor. Några bröder hade han ej, blott trenne systrar, vilka i sinom tid blevo väl gifta och voro förträffliga kvinnor, som skötte sina stora hem utmärkt och uppfostrade sina barn i tukt och Herrans förmaning. Flere av deras söner gingo den lärda vägen och blevo berömda män, var på sitt område.

Under uppväxtåren fick han, som andra bondsöner, deltaga i arbetet utomhus för att inhämta de praktiska lärdomar, som voro nödvändiga och som skulle göra honom duglig att en gång övertaga den stora gården. Ofta hände det honom då, att han stannade av mitt i arbetet, där han gick bakom plogen eller sköte sin lie, då de stora fälten börjat mogna till skörd, och gav sig till att betrakta den blå strimman av hav, som låg där söderut och som alltid lockat honom. Där bortom låg ju den stora, underbara världen, som han läst om i sina berättelseböcker och som han ville se, skulle se, förr eller senare.

Han var en vacker yngling med markerade drag, stora, blå, uttrycksfulla ögon, mjukt, vågigt hår, rank och ståtlig. Och han var glad, älskvärd och sorglös, den främste i dansen, den trevligaste pojken med ett ord på hela söderslätt. Också var det mer än en av bygdens unga tärnor, som i tysthet drömde om att som Nils’ hustru få regera i den präktiga gården, som en gång skulle bliva hans.

Nå, det dröjde ej heller så länge innan han var färdig att göra sitt val. Systrarna voro gifta, föräldrarna döda, ensamhet älskade han ej och han började snart se sig om efter en hustru. Hans val utföll lyckligt. Flickan stammade från en ansedd släkt, och ägde, utom åtskilliga tunnor guld, dessutom många förträffliga egenskaper. Det säges om henne att hon var en god maka, en förståndig mor och en duglig husmoder. Dock blev glädjen ej lång. En svår sjukdom bröt för tidigt hennes krafter och Nils blev alltför snart lämnad allena med sina barn och sin sorg.

Naturligtvis blev det ej i längden möjligt för honom att reda sig ensam; både barn och gård krävde ju tillsyn, och hur sorglös än Nils av naturen var, blev det honom dock klart att här gällde det allvar, att han ej kunde låta allt gå vind för våg och att han alltså måste gifta om sig.

Valet föll sig emellertid ej så lätt denna gång, enär det ej var mindre än tre flickor han hade i tankarna och han var ej i stånd att avgöra, vilken av dem han föredrog. Äntligen fattade han ett beslut, som var karaktäristiskt nog. En morgon sadlade han sin präktiga ridhäst och gav sig, likt prinsen i sagan, ut att söka sin prinsessa. Då han kom till korsvägen lät han hästen bestämma över sitt öde genom att lämna honom fria tyglar och låta honom välja vad väg han behagade. På så vis kommo de till en gård där den ena av de utvalda bodde. Nils gav sig genast in på sitt ärende, fick ja både av föräldrar och dotter och red därifrån som förlovad.

Det blev ingen lång förlovningstid och han införde snart den nya frun i sin gård. Återigen hade han ökat sin förmögenhet, tack vare den ansenliga hemgift hustrun förde i boet. Men Nils var ingalunda den som lade sina penningar på kistbottnen, tvärtom, ju rikare han blev, dess mer förstod han att sätta dem i rörelse.

Gården, redan förut ovanligt stor, utvidgades ytterligare och tillbyggdes med ett par ansenliga flyglar. Ännu i dag skiljer de sig genom sin storlek från granngårdarna, och belägen som den är på en höjd, synes den vara liksom huvudet högre än de andra. De stora salarna möblerades med en, åtminstone för den tiden okänd, lyx, med höga speglar, ljuskronor, dyrbara skåp o. s. v. Han ägde, utom ett ovanligt ordningssinne, både smak och urskillning och nedlät sig aldrig att köpa vad kram som helst.

Så började hans vetgirighet att taga ut sin rätt, och hans håg att lära känna och se något annat utöver den vanliga trånga kretsen blev allt mera oemotståndlig. Han reste utrikes, till Berlin, södra Tyskland och Karlsbad, där han länge uppehöll sig, och då han återvände, medförde han många ovanliga och dyrbara ting, som fyllde de hemmavarande med beundran och förvåning. Och han redde sig märkvärdigt bra med språket.