Begåvad och andligen rikt utrustad som han var, drev han det därhän att han på egen hand lärde sig både tyska och franska, med det goda resultat att han tämligen obehindrat kunde tillgodogöra sig de litterära skatter som lockade honom. Med omsorg och energi skaffade han sig småningom ett rikt och utvalt bibliotek, som innehöll en mängd värdefulla böcker, vida värdefullare än någon förstod förrän långt efteråt, då det visade sig vara för sent att taga dem till vara.

Smaken för resor tilltog alltmera och sålunda hände det sig att han varje sommar begav sig till Karlsbad – med eget ekipage, via Malmö–Köpenhamn. Han spelade således grand seigneur därute och han lär ha gjort det med en viss framgång, tack vare sina personliga egenskaper och sin frikostighet, för att begagna ett lindrigt uttryck.

Aldrig återkom han utan att medföra nya, värdefulla föremål till sina samlingar. Ty han hade samlarevurm, denne märkvärdiga bonde, och det var ej blott böcker som lockade honom. Så hade han exempelvis en stor myntsamling, som ansågs ytterst värdefull, en hel liten arsenal av gevär och andra vapen, men framför allt samlade han på klockor av alla slag och representerande ett stort värde. Han hade en stor sekretär full av märkvärdiga ur, från de allra äldsta gamla rovor, till de mest förnäma miniatyrur och vidare ägde han bordstudsare med sinnrika och invecklade verk, pendyler, klockor med speldosa och rörliga figurer, »papegojklockor», med ett ord, ett helt klockmuseum. Den märkligaste av dessa skatter hade han kommit över i Baden och den lär hava förekommit på Baltiska utställningen, där den händelsevis upptäcktes av en kvinnlig anförvant till Nils. Hon hade i sin barndom så ofta beundrat den fina tingesten att hon genast kände igen den. Dess historia lyckades hon emellertid ej uppdaga.

Man må emellertid ej föreställa sig att han behärskades endast av fåfänga och begär att synas förmer än andra av sitt stånd. Han hade ett öppet sinne för skönhet, vare sig den mötte honom i naturen eller i konsten, vilket visade sig även däruti att han i hög grad älskade musik och var verkligt musikalisk. Han gav sig ingen ro förrän han lärt sig traktera flera olika instrument, gitarr, piano och fiol. Härvid var han tvivelsutan sin egen läromästare, möjligen med någon liten handledning av den gamle klockaren i byn.

Det var väl samma sinne för konst, som i förening med det lika utpräglade storhetssinnet, förmådde honom att ständigt hålla sig med egen loge på teatern i Malmö. Och han försummade ej gärna något tillfälle att resa in till den stora staden, ehuruväl vägen dit ej var den närmaste, så fort ett teaterspel förestod – helst som mecenat, i spetsen för ett antal inbjudna.

Åt den stora trädgård och park som omgav gården ägnade han stor omsorg. Gräsplaner anlades, de gamla, ståtliga buxbomshäckarna tuktades och klipptes och i brokig mångfald stodo alla de blommor, som den tiden voro på modet och nu åter börjat komma till heders, ringblommor, riddarsporrar, lavendel, gossen i det gröna, stockrosor och mycket annat. Det var honom en glädje, då på vackra sommardagar stadsborna sökte sig ditut och lägrade sig under de stora träden, alldeles som om det varit en offentlig park.

Såsom något särskilt anmärkningsvärt berättas det att Nils var den förste, som nere på slätten anlade sparrissängar och det var säkerligen med hemlig stolthet han bjöd sina vänner på denna delikatess. Gästfri var han och han tyckte om att se vännerna hos sig och låta dem beundra sina ägodelar. Då kom det dyrbara porslinet och de slipade kristallglasen fram, välfägnaden var riklig, värden underhållande och älskvärd och glädjen stod högt i tak.

Men sorgen gjorde åter sitt intåg i gården och åter var det hustrun som kallades bort. Äktenskapet hade varit lyckligt och det var ett hårt slag för Nils och hans barn. Dock låg det ju ej i hans lynne att gå hemma och ruva över sina sorger, fastmer tilltog hans smak för det rörliga, oroliga liv han vant sig vid. Hade han ej annat mål för sin färd, reste han till Trälleborg, som var närmaste staden, och hur ofta han än visade sig där var det ändå alltid lika uppseendeväckande, då nämndemannen Nils Jönsson kom åkande genom den långa gatan i den fina vagnen, dragen av präktiga svarta hingstar. Alltid hade han då alla stadens bytingar i full fart efter sig och från alla fönster stucko nyfikna huvuden ut, som om man aldrig kunde få nog av att betrakta denna ståt. Och nog vankades det mer än en blank silverdaler åt den beundrande barnskaran ur Nils’ späckade börs, som aldrig hade svårt att öppna sig.

Hur han nu reste och färdades, mötte han åter en ungmö, som han fann värdig att föra till sin gård, i egenskap av hustrun numro tre. Återigen hade han tur, ty även denna gång gifte han sig till förmögenhet, och dessutom var hon en utmärkt kvinna, denna hans nya fru, duglig, god och uppoffrande. Dock var det en sorglig lott hon gick till mötes och hon behövde väl sitt tålamod och sin stora tillgivenhet för Nils för att kunna bestå provet.

Den oroliga anden fick alltmera makt med honom och gick jämsides med det ständigt växande begäret för lyx, nöjen och resor. Ehuru han var en duglig lantbrukare, gick gårdens skötsel alltmera tillbaka, under husbondens ständiga frånvaro. Inkomsterna höllo ej jämna steg med utgifterna och skulderna ökades på ett betänkligt sätt.