Grannarna började alltmera betänksamt undra, vart det i längden skulle bära hän; en och annan vågade sig väl även fram med en saktmodig förmaning som dock, naturligtvis, var utan gagn. Nils’ hustru gjorde visst vad hon kunde, för att hålla igen, men vad hjälpte det? På utförsbacken är det svårt att stanna och för Nils visade det sig vara omöjligt.
Den dagen kom också snart då all denna härlighet ramlade som ett korthus och olyckan på allvar höll sitt intåg i nämndemansgården. Det blev tunga dagar då eftertanken kom och Nils själv började förstå att det ej längre var möjligt att reda upp den trassliga affärshärvan. Och det blev, efter den tidens mått, en jättekonkurs, en fullständig ruin.
Alla de med sådan möda och kärlek samlade dyrbarheterna gingo under klubban, skingrades som agnar för vinden. Det präktiga biblioteket fick gå samma väg; ingen förstod att samla och tillvarataga de skatter som där funnos och som såldes för vrakpris. Först många år senare kom det från fackmän förfrågningar till släkten, vart dessa skatter hamnat, utan att dock, tyvärr, några upplysningar kunde givas.
Så kom slutligen den dag, då Nils måste lämna sitt ståtliga hem i andras händer, för att själv draga till ett litet, oansenligt ställe, som ännu var hans. Känslig som slättbon är för att veta sig vara föremål för prat, medömkan, kanske skadeglädje, sällade sig till sorgen en outhärdlig känsla av skam. Det blev honom ej möjligt att finna någon trevnad eller frid i det enkla hem, där hans återstående dagar skulle förflyta. Hans hustru gjorde allt för att trösta honom, och själv fann hon sig, för hans och barnens skull, tåligt och utan klagan i sina ändrade förhållanden, men alla hennes ansträngningar voro fruktlösa och Nils’ svårmod var i ständigt tilltagande.
Han förmådde ej lösgöra sig från tankarna på vad som varit och vart hans överdåd fört honom. Bekymmer för den stora familjens utkomst – han hade tretton barn, de flesta minderåriga – ökade hans vånda och bröt slutligen hans motståndskraft helt. Efter en långvarig sjukdom, under vilken han med oändlig ömhet vårdades av sin hustru, fick han till slut ända det liv, som han älskat och njutit av i fulla drag, men vars glans till sist brast som en såpbubbla, för sent lärande honom förstå huru fåfänglig hans färd varit.
Av de många barn han lämnade efter sig, hade ingen i någon nämnvärd grad ärvt faderns egenskaper, varken på gott eller ont, och ingen av dem har spelat någon mera betydande roll. De flesta av dem hava nöjt sig med, ja, föredragit, ett stilla, anspråkslöst liv, som, om det ej medfört någon yttre glans, ej heller medförde så många svikna förhoppningar, oro och bekymmer.
»Människan är sin egen lyckas smed», det ordspråket kan med full rätt tillämpas här. Med alla de rika möjligheter som stodo Nils till buds, både i fråga om värdsliga ägodelar och andlig begåvning, hade han, mer än de flesta i sin ställning haft tillfälle att bliva lycklig och göra andra lyckliga, och dock kan man väl säga att han misslyckades med båda delarna. Men nere på slätten lever ännu minnet av storegårdsmannen i H., och om hans liv och öden förtälja de gamle som man talar om sagor och äventyr, alltid åhörda med undran och intresse samt även med den sympati man känner inför det ovanliga, när det någon gång möter en.
Skrock, mest från Skytts härad.
Att människorna fordomdags voro i hög grad vidskepliga och fulla av övertro är en känd sak. Fruktan för den onde och allt hans anhang kom dem att ständigt tänka ut allehanda medel att värja sig däremot. Den långa mörka vintern uppe i Norden och de små och få resurser folket ägde att lysa upp hemmen, torde starkt hava bidragit att öka tron på mörkrets makter och i samma mån skärpa uppfinningsförmågan, då det gällde att, så vitt möjligt, oskadliggöra dem.
Olika tillfällen krävde naturligtvis olika försiktighetsmått; då t. ex. ett barn väntades till världen, var man framför allt betänkt på att vidtaga de mest omfattande och kraftiga åtgärder. Både mor och barn ansågos ju för hedningar ända tills barnet var döpt och modern kyrktagen – fältet var således hela denna tid fritt för troll och allt slags otyg att ställa till oreda.