Jag bölar ur mig ett »kommer strax» nedåt vindstrappan, gör toalett i flygande fläng och går sedan ned i salen, där min snälla värdinna redan dukat bordet färdigt med en bastant frukost och där Alfred sitter avvaktande och snurrar fårskinnsmössan mellan fingrarna.
»Hurdant är vädret?»
»Finfint! Nästan för lite vind, bara. Men han står från västern och friskar nog fram åt soluppgången.»
»Bra! Hugg nu in!» Och kamraten, som liksom jag har en härlig morgonaptit, låter minsann ej bedja sig två gånger, utan hugger in på gudslånet under det han utvecklar sin plan för morgonens skytte.
En sista undersökning att allt är med, ett tack till värdinnan och så kliva vi med vår tända lykta ut på gården och börja vår vandring genom den sovande byn.
Natten är mörk, men stilla och klar, och stjärnorna stå stora och skarpa på fästet, som har en liten blek gulröd ljusning borta i nordost. Vägen är hårdfrusen och det krasar ibland om lapp-pjäxorna, då man kliver igenom den tunna is, som lagt sig i hjulspår och smågropar. Havet, som lyser fram emot oss ifrån vikens botten och ända bort till horisonten, då vi komma upp på backens krön ovanför sjöbodarna, ligger stilla och lugnt i vårnatten och man hör blott ett sakta sus av den avtagande dyningen, som skvalpar upp och bryter sig därute mot de yttre känningarna.
Vi lämna den första byn bakom oss och vandra fram efter den slingrande vägen mot den andra, som ligger på höjden till vänster om nordostuddens mörka, skogiga ås, och nå omsider, efter en rask marsch utefter bygatan, den avtagsväg, som över fälten leder ned till viken. Den vik på fastlandet nämligen, där kamraten har sin sjöbod och sina båtar och varifrån vi skola ro ut för att uppsöka en lämplig skytteplats bland farvattnets många småholmar och skär.
Vid sjöboden ligger ännu ett väldigt snö- och svallisflak i strandkanten, och på detta äro de båda båtarna uppdragna. Både Alfreds lilla lättrodda eka, som han använder, då han ensam far ut på skytte, och den andra, den större och rymligare skötbåten, som tages i bruk, då han får sällskap ut på morgonsträcket.
Alfred lossar den större farkostens fånglina från sjöbodens bjälklag, sätter den breda skuldran emot stäven och skjuter med ett kraftigt tag ut båten i den nattgamla blåisen, av vilken bitar under ett klingande och rasslande ljud dansa i väg bort över den obrutna, hala ytan. Så plockar han ned skjutportar och vättar från bodens inre, varifrån lyktskenet tränger ut till mig genom springorna, slänger en fårskinnsfäll och dito tröja i ekans breda för och ber mig stiga i och taga plats bort i aktern.
Så skjuter han ut ett tag till, stiger i och röjer undan en del blåis med åran och sedan han fått farkosten vriden med stäven utåt den smala ränna, som bildar inloppet, sätter han sig ned på roddtoften och ror ekan med fart genom det krasande, klirrande blåisbältet och ut i öppet vatten.