»Om du så vill. Men först ett glas på fallrepet. Det klarar tankarna. Gutår! — Jo, ser du», gubben Kruse lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och drog ett stadigt bloss på sin glimmande brasilianare. »Det var — låt mig se — ja, det var år 79 på vintern. Ja, det stämmer. — Jag for den tiden som matros på engelska fartyg för att lära mig språket och komma ut på långtraden riktigt, ser du. Och en vacker dag tog jag väl och mönstrade på en ångbåt som rorgängare eller quarter-master, då, för att pröva på den sidan av yrket också. Men det höll jag inte på med länge, ett par, tre resor bara, för jag trivdes aldrig ombord på de där plåtlådorna med deras skramlande vinschar och otäcka kolrök och sot. Nej, tacka vet jag ett gott segelfartyg, du. Där kan man trivas och hålla rent omkring sig. — Tag en ny cigarr, vetja. — Nu bodde jag hos en gammal käring nere i Poplar, då jag låg i land och vilade mig mellan resorna, och gick där på gatorna och drällde och gjorde av med pengar förstås. Och flickor blev man ju bekant med. Tacka sjutton för det. Men jag hade aldrig fäst mig vid någon särskilt, utan bara gått och nojsat med än den ena, än den andra och bjudit dem på teatrar och sådant. — Men så kom jag hem till London en vacker dag med Arthur H. Sullivan, ett klipperskepp på fjortonhundra ton, och det var då jag träffade på Cissy Dale. Hon hade kommit som serveringstös till Yellow Dog, medan jag varit borta och vi blev kuttrasju med detsamma. Och en lång, välväxt och grann jänta var det. Vår bekantskap började egentligen genom att hon tog sig för att ge mig mera tillbaka i växel än jag hade lämnat, skall du se, och smusslade till mig cigarrer och sådant. Till en början lät jag udda vara jämnt, för krögarna tjänade stadigt nog ändå, tyckte jag. — Jag var ung den tiden förstår du och hade nog inte så mycket vett i skallen. — Får jag en tår kaffe. Tack. Brygg dig en ny själv. Det finns gott om varan. — Men så tyckte jag till sist att det gick för långt och sa åt Cissy, att jag inte ville vara med om sådana där affärer, och då kallade hon mig fårskalle och blev sur. — Nåja, herregud, det fanns ju fler krogar och andra flickor, så jag satte inte min fot på Yellow Dog på flera dagar, men så, hur sjutton hon hade burit sig åt, så hade hon fått tag i min adress och skrev och bad mig komma igen. Och det gjorde jag, förstås, för flickan var söt. — Nåja slutet på visan blev den, att vi blev litet smått förlovade och det var det som gjorde, att jag kom att ta hyra på ångare för att inte behöva vara så länge borta. Och hemma hos Cissy i Peckham Rye var jag var och varannan kväll, och blev god vän med hennes mor och en bror till henne, som for som styrman med linjeångare. Så allting var ju så väl som det kunde — trodde jag. — Nej, det här blir för torrt i fockhalsen. Skål, old article, och tack för att du hälsade på gubben.»
»Nåå, funderade farbror kanske på att gifta sig?»
»Jaa, det var inte utan, det. Men tur var, att det inte blev något av, för då hade nog fan tagit bofinken, d. v. s. mig. För jäntan var en rackarunge, när allt kom omkring, och det fick jag dess bättre reda på i behaglig tid. Men då hade hon redan hunnit plocka mig grundligt. Du kan inte tro vad presenter den tösen fick. Ostindiskt silke och smycken av alla de slag.»
»Men hur fick farbror reda på saken?»
»Joo, ser du», svarade gubben och valde ut sig en ny cigarr ur lådan, »sista resan jag gjorde med den där båten skulle vi komma tillbaka till London strax före jul — det kunde man lätt räkna ut, för resorna varade ungefär fem månader — och innan vi gick till sjöss hade jag förstås varit uppe och tagit ett ordentligt adjö utav Cissy. Och då hade hon passat på att bland annat bedja mig om en papegoja till julklapp. Och det kunde jag ju gott lova henne — det var smått tal om giftermål förresten, när jag skulle komma tillbaka — för vi gick ju på Ostindien, och där fanns det gott om varan. — Ja, vi gick till sjöss och gjorde vår vanliga roundabout och så kom vi då också till Colombo. — Nu hade jag fått en ny kamrat den här resan, en londonpojke, Sam Rogers, som kommit i stället för en skotte, som mönstrat av. Och en kväll, då jag var ensam uppe i Colombo och drev och utav misstag kom in i sämsta kvarteret hade jag turen att rädda Sam ur händerna på ett halvt tjog galna hinduer, som han råkat i gurgel med. Han var illa knivskuren och jag fick mig några nyp också, men vi klarade oss ombord ändå med livhanken någorlunda i behåll. Och där i Colombo —»
»Hallå Dick! Hallå Dick!» kom i en genomträngande vissling från kakaduan.
»Tyst ditt spektakel, annars döper jag dig», hojtade gubben. »Ser du, jag brukar spruta vatten på henne när hon blir för svår. Då tiger hon en stund åtminstone. — Var var det jag slutade — jo, där i Colombo köpte jag också Cissys papegoja, en äkta Singapore rock-parrot, som kunde pladdra värre än ett tjog kaffekärringar, och henne hade jag i en stor bur upphängd i taket ovanför min koj. Nåja, vi lämnade Ostindien i sinom tid med last för London och gojan tycktes trivas och ha det bra, men kan du tänka dig, när vi kom ut ur Suezkanalen och ut i Medelhavet, så dog kräket en vacker dag. Det vete fanken varför hon gjorde det, men dog gjorde hon i alla fall. Det var ju rasande retsamt, kan du förstå, för nu hade jag ju ingen goja åt tösen, och timmermannens gråa goja, som jag tänkte få köpa, passade på att dö den också. Kanske var det kylan, som tog livet av dem, ty det var i december månad och kallt som fan i Medelhavet. Snö och hagel ibland, gosse. — Nåja, jag gick där och var en smula hängfärdig och sur och en dag, då vi basade igenom Gibraltar sund, stod jag på undre bryggan och arbetade i lag med Sam Rogers och då frågade han mig varför jag gick och såg så hängfärdig ut. Och då talade jag om att det var för att gojan var död. Men då gapskrattade han och mente på, att en goja var väl inte hela världen. Sådana fanns det gott om. Ja, men den här skulle bli julklapp till min fästmö. Då visslade han till och så sa han: ’En landsmaninna till dig?’ — ’Nej’, sa jag, ’en engelska, en tös från Peckham Rye.’ Då må du tro han spetsade öronen. ’Peckham Rye’, sa han. ’Vilken gata då?’ — ’Joo’, sa jag, ’Bell Street 14.’ — ’Hör du’, sa han då, ’det är väl aldrig Cissy Dale du är förlovad med?’ — ’Stämmer’, sa jag. Då, må du tro, fick jag nyheter till livs. Sam var själv från Peckham Rye och kände mycket väl till Cissy och visste, att hon var riktigt förlovad med en karl, som var till hälften yrkesboxare, fast hon för tillfället och med fästmannens vetskap gick och drog med en fårskalle till dutchman, som hon plockade på både det ena och det andra och tänkte narra att köpa möbler och allt för att sedan i behaglig tid låta den ordinarie fästmannen ta hand om honom. — Snyggt uträknat, vad? — Och fårskallen! Det var jag, det. — ’Och’, slutade Sam, ’du gav mig ett gott handtag i Colombo sist, när du klarade mig från hinduernas knivar, så du kan ju anse den här upplysningen som en liten avbetalning på min skuld. Och förresten — säg bara ifrån, när du behöver nästa handtag, så är Sam Rogers din man.’ — Men skål, gosse. Drick i botten för gamle Sam. Det var en hedersknyffel till karl.»
»Och hur gick det sedan, farbror?»
»Joo», svarade gubben och lutade sig på nytt tillbaka i soffan. »Sam rådde mig att ge Cissy blanka fan och inte visa mig där mer, utan skaffa mig en annan fästmö, men då sa jag: ’Nej du, Sam, en papegoja har jag lovat henne till julklapp och en goja skall hon få, fast det kanske inte blir utav det slag hon skulle önska.’ Och så slog vi våra kloka huvuden ihop och lade råd.»
»Och det resulterade i?»