Gubben lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och lyfte samt beskådade betänksamt sitt bräddade glas, där ljuset från skylightet bröt sig mot den brunröda vätskan.
»Joo du», sade han efter ett ögonblick. »Det gjorde jag. Ett år ungefär därefter råkade jag på den där prisboxaren inne på The Anchor nere i Blackwell och då jag kastade mig ut genom svängdörrarna för att klara mig för polisen, som krogvärden visslade efter, så låg han avsvimmad i en hög på golvet. Och jag tror inte han kvicknade till i brådrasket.»
»Good boy, good boy», visslade Jacko från sin pinne uppe i skylightet.
NÄR JOHAN SÖDERMAN TRÄFFADE SJÖKUNGEN
»Ja», sade Johan Söderman, i det han drog åt tyglapparna något fastare kring den nyss färdigstoppade alfågelhanen och stack upp den till torkning i ett av de stora hålen i spiselmuren, »dä finns många märkeliga ting ute i havet, dä ä säkert dä.» — »Men dä ä inte alla, som får si dom.» — »Nä nä men», fortsatte han, nickande med sitt gamla, vita huvud. »Nä nä men. — Om han pärrar lite, ska han få kniven mä sej — ja gjorde’n färdig i går å har’n liggandes därinne i chiffonjern», och med det stultade gamlingen ut genom dörren för att över förstugan gå in i kammaren.
Elden från den öppna spiseln, där en duktig brasa av strandvrak uppblandat med stycken av feta tallrötter flammade och knastrade, kastade sitt sken på de låga väggarna med sina rader av uppsatta verktyg, på den gamla hyvelbänken med sin osande lampa vid fönstret, vars karm var fullsatt med små bleckburkar och flaskor innehållande oljor, polityrsprit och terpentin, samt på det spånbeströdda golvet mitt på vilket en stadig huggkubb var placerad med en handyxa inhuggen i överkanten.
Jag hade gjort gubben Johan ett besök sent en vinterkväll för att hämta en lång, finsk slidkniv, som den konstförfarne och händige gubben lovat förse med ett nytt skaft av i höjden hoppressade näverstycken, och träffade honom i hans till snickareverkstad omändrade rum till höger i förstugan sysselsatt med att stoppa en alfågelhane, som en av byamännen skjutit vid det yttersta skäret en av de föregående dagarna. Vårt samtal hade som vanligt rört sig om havet, ur vilket gubben under alla år till största delen tagit sin bärgning. Vi hade språkat om vinterstormar och skeppsbrott, om ljuvliga vårnätter med klingande alfågelsång och sträckande ejderflockar, om sommarseglatser långt ut till havs, långt utanför de yttre känningarna, för att träffa de ruggande vildgässen, samt om strömmingsfiske under höstnätterna, då man ankrade båten vid skötlägget och kojade sig några timmar, klar att bärga bragderna i fall det plötsligt blåste upp till storm.
Dörren svängde ljudlöst upp på sina väloljade gångjärn, gubben kom intassande med slidkniven i handen och räckte mig den efter en sista prövning av eggen mot tumnageln. Genom sömmen i råhudsskidan hade han dragit prydliga bukter av blänkande koppartråd och överst på skaftet var spetsen av den genomgående, utsmidda tenen stukad mot en oval bricka av nyputsad, glänsande mässing.