»En go kniv, dä här», muttrade gamlingen och nickade sakta, »en mycke go kniv. — Å en finne ä dä, har ja sitt. — Den ska han alltid ha mä sej på sjön, när han far ut. — Stål ä bra, dä. — Bäst ä finnstål gjort åv en fil som den här. — En vet aldrig, va en kan råka ut för på sjön.»
»Nä nej. Det är nog sant. Söderman har väl sett en hel del, kan jag tro.»
»Åja. Åja», svarade gubben i det han tog bort yxan från huggkubben och satte sig sedan han sopat ned spånorna på golvet med handen. »Nog har ja väl dä. — Men ja har bara haft gott åv’et, aldrig någet ont, å dä ä därför att ja alltid burit gott stål på mej å varit klok. Inte så tokdum som en del inte.»
»Nå, vad har Söderman sett för goda saker då?»
»Ja, ja har nog sitt lite åv varje, ja, må han tro, å sir väl saker å ting än, men dä märkeligaste ja har vari ute för så va dä, när ja råkte på sjökungen.»
»Såå. Hur såg den ut?»
»Jo, han såg mest ut som vanligt folk, han», svarade gubben och halade upp sin gamla rotpipa ur fickan. »Han styr ju ut sej priciss som han vill, den karln.»
»Ja ja. Han gör nog så. Men var råkade Söderman honom?»
»Jo, jag såg’en två olika vänner. Första gången när ja va ung, å så sen en gång när ja va husbonde själv å hadde slagi mej ner här på Backa.»