»Och första gången?»
»Jo, si dä va som så», fortsatte gubben Johan och strök eld på en sticka, för att tända snuggan, »att ja va ung då, å tjänte dräng hos en storfiskare här borta på Långö holmar, som hette Walstersson. — Dä va en rivandes duktig sjökarl dä, å snäll å gosint va han därte — bra mycke bättre än den där gubbrackarn Härved Boman i Gåsskär, som ja tjänte hos förut. — Dom ligger alldeles breve varandra dom där bägge platserna si, å di hadde fiskevatten ihop bitvis, i vart fall då. — Ja, så va dä en kväll på höstkanten, när lekströmmingen va i farten, så rodde vi väl ut, Walstersson å ja, mä storeka å fyra duktiga skötar å tog oss opp te Döhällan strax syd om Gråharan å skulle te å lägga. Men när vi kom fram dit fick vi väl si, att Boman, den räven, va före oss å redan hadde lagt en skötrad å hadde ankra båten sin ve ändan åv skötlägge. Då fanns dä inte plats för mer än två skötar för oss, så vi la ut dom å så ankra vi opp å fick oss en bit mat å skulle te å koja oss. — Luften va ful å stygg den där kvälln, minns ja, å dä såg ut te arta sej te busväder, men vi ville ju fresta ändå, för träffar en på lekströmmingen riktigt, så kan en göra stortag mä skötarna på en enda natt, dä ä säkert dä.»
»Tror jag det.»
»Ja visst. — Nå, som vi hadde sluta å äti å ja hölls å dona mä våra pälsar å täcken på botten åv eka, så högg Walstersson mej i armen i ett tvärtag: ’sir du vem som kommer där från Bomans sköteka?’ sa han, å ivriger va han, hörde ja, för han darra smått på måle. Ja, ja vände mej om å titta, ja, å då fick ja si en liten gubbe, som kom gåendes på sjön från Bomans eka å höll kurs rakt på oss. Konstbesynnerligt å bedrövligt såg dä ju ut, men vi hadde goa stål på oss bägge två, bå Walstersson å ja, så inte va ja så värst inkiätt inte, fast dä kändes just som lite besvärsamt. — Ja, gubben han kom allt närmare å närmare å te sist va han alldelest ve båten å klev in över suden. — ’Gu kväll’, sa han. — Gu kväll, sa vi. — ’Ni har väl inte lite mat å dricka te ge en fattig stackare’, sa han, ’ja ä både frusen å hungrig. Ja va borta ve den där andra båten å ba dom’, sa han, ’men di sa di inget hadde, fast sjuka va nog den, att di inget ville ge.’ — Joo, sa Walstersson — han va en kloker karl han — nog kan du få dej lite mat å lite dricka mä uti fall du exmerar dä som finns, sa han, å så plocka han opp smör å brö å ost å stekt strömming å en sup å bjö gubben, å han tacka å söp å åt. — Ingenting sa vi, å ingenting sa han på en lång stund, men ja hadde dragi slidkniven min — en finne tock som hanses — å stucki fast den i toften mä skafte åt gubben. — ’Ni har skötar ute, förstår ja’, sa han te sist, sen han hadde tacka för fängningen. — Ja, vi har så, sa Walstersson. — ’Ja’, sa gubben, ’men nu ska du göra som ja säjer, så får du fisk’, sa han. ’Du ska ta opp garna dina tvärt’, sa han, ’å så ska du fara bort å lägga dom å di andra två sköta mä, som du har i båten, bort ve Storgrundskallan i två skötrader mä korta band’, sa han, ’å sen ska ni ankra opp å koja er å sova, för dä blir inget väder te natta, fast dä sir så ut’, sa han, ’å ja ska köra strömmingen i skötarna åt er. Men bärga dä du får’, sa han te Walstersson, å mä dä steg han över suden å va borta.»
»Nå, tog ni opp garnen?»
»Ja ja men. Vi tog opp mä en gående gång, vi, å rodde ner te Storgrundskallan, å där la vi våra två skötrader priciss som gubben hadde sagt mä korta band, fast ingen människa har väl fått strömming på den platsen varsken förr eller sen, å så ankra vi opp å la oss. — Si, Walstersson va en kloker karl han, si. — Dä vart inget väder på natten alls, utan vi sov som herrekarlar te mårron vi, å då vakna vi på en gång åv tre hårda knackningar i botten på eka. — Vi visste nog vem dä va som purra oss, så vi börja på te ta opp mä däsamma, å fanken i mej va dä inte så mycke strömming på skötarna, så vi kunde inte bärga men än en i taget. Från överteln te underteln va sköta smäck fulla mä fisk, så dä va te ta in dom så vackert tum för tum dä, å fanken så kvick va Walstersson mä håven, som rakt utå en händelse låg i eka, å tog opp var endaste en strömming, som lossna ur garna å låg å flöt på sjön, för si dä hadde ju gubben sagt te om. Fyra vänner fick vi fara fram å tebaks från Storgrundskallan te Långö, å ja ska säja kärringera hadde schå te gäla å salta ner.»
»Nå, men Boman. Hur gick det för honom?»
»Inte ett liv han fick. Aldrig e fena heller å dä hadde han sin djädrans dumsnålhet te tacka för. Hadde han givi sjökungen en sup å en strömming, så hadde han fått fisk på sina garn mä, dä ä säkert dä. Han drunkna förresten sen frampå vintern, så sjökungen tog nog sitt.»
»Säkert! — Men hur mycket strömming fick ni?»