Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes nåd satt vid fönstret med ansiktet i dess bästa profil och låtsades läsa tidningen. Solen lyste på blomsterbordet framför henne med de allra skönaste blommor, som trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och solvarm tavla trots den svarta sorgklänningen. Eva hade genast de båda unga gått ut i trädgården inrapporterat, att det kommit en herre, som sökte fröken. Han hade varit doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var klädd, varefter hennes nåd drog den något förhastade slutledningen att det var någon, som hade kommit i affärer, eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla händelser gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen kom Sigrid tillbaka med honom.
När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, kära mamma! — lade hennes nåd ned tidningen mellan blommorna och såg med sympatisk välvilja på den unga mannen.
»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, en god vän från Stockholm», tillade hon förklarande. »Min mor.»
»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där hon satt, nådigt upp mot den bugande doktorn för att han skulle få tillfälle att kyssa den. Erik försakade erbjudandet, men tryckte den smala, långa handen hårt, alldeles för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var absolut ingen fin man.
Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta sig. Puh! Vad hon spelar förnäm, tänkte han men aktade sig för att säga det. Jaså, det var Sigrids mamma? Många likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg innerligt dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och så pudrad hon var!
»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var namnet?»
»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...»
»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom att kalla mig för god vän. Vi har träffats några gånger i huvudstaden hos gemensamma bekanta, det är allt. Jag var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt härifrån, och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och titta på Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid prisat det som ett bland de vackraste ställena i Sverige».
Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. Det var bara ett, som förvånade. Var någonstädes kunde det vara sjukt?
»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? Var det på någon av herrgårdarna?»