Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta där och narras för hennes skull. Men det roade visst honom, ty han log nästan, när han svarade.
»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från station. Hennes nåd har nog inte ens hört namnet på den. Jag skulle icke farit ned, om jag icke känt folket sedan gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga in hit, om jag vetat ...»
Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt.
»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft Sigrid, vet jag icke hur jag skulle kunnat komma över det. Hon har verkligen varit en ängel i dessa dagar.»
Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen var välmenad, och i ögonblicket hade hennes nåd glömt bort, att hon vid flerfaldiga tillfällen just de sista dagarna tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels motsats, när hon predikat om att de måste spara.
»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. Det tål icke vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, att hon skall stanna hos mig. Det är synd om henne, det förstår jag, men när hon själv vill ... Stockholmslivet bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, upplyste hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda sin röst hos Bratt — han lär vara så bra, säger man — prinsessan Maria sjöng ju hos honom en tid — men så kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. Man får vara tacksam ändå, så länge man själv får leva.»
Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken.
»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke meningen. Hur har ni det i Stockholm, doktor Lindstål. Det var längesedan jag var där, och Sigrid är numera alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på Operan?»
Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev de vanliga ytkonturerna av en stad, som man icke är född i. Det konventionella samtalet varade icke länge. Efter en kort stund anmälde Eva, att skjutsen var framme.