»Du har god tid», sade Sigrid till Erik. »Tornklockan går före.»
Han svarade icke, men tog upp sitt eget ur och såg på det.
I samma ögonblick kom Eva ut på trappan.
»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. Vad de voro tysta.
»Är mamma uppe?» frågade Sigrid.
»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter i salongen med tidningen, som vi nyss fick.»
»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida hennes nåd tar emot.»
Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. Till och med Eva hörde det och undrade vad det var för en man. Någon riktigt fin man var det icke, fast han var fint klädd och allt nypressat. Doktor hade det stått på kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke ut. Åtminstone icke nu.
»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att hon därmed skulle få bort Eva för en stund, så att Sigrid kunde få tala med Erik än en gång. Bara några ord. Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I sin förtvivlan hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna tänka sig att bli lantbrukare. Då kanske ...
Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid kunde icke förmå sig att fråga. Aldrig i världen skulle han uppge det yrke, som han älskade så högt. Det tjänade ingenting till att fråga. Hon gick före och han efter uppför trappan. Ingen av dem sade något. Först när de voro uppe i hallen, grepos de av samma tanke. Vad skulle de säga? Hur skulle de förklara, att han —. De hunno icke mera.