Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en sömngångerska, utan att veta vart det bar. Men i hennes stackars, unga hjärta satt någonting och smärtade, gjorde så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur sömnen. De hade trätt ut på stora gårdsplanen.
»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han. »Det går två och tjugo, tyckte jag, att jag såg på stationen.»
»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var själv förundrad över att tala så lugnt.
»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes nåd», sade han och såg på tornklockan. »Hon är icke mer än litet över tolv», tillade han. »Det hela har gått på en timme.»
Det var icke hans mening att vara elak, men hans bitterhet måste ha ett utlopp. Hon uppfattade icke heller det som elakhet. Alla slags förvirrade tankar rusade genom hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt vaknat. Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de på något, men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa — slut! Slut!
»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod och såg bortåt soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid.
»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon. Hon ville icke vika från hans sida de sista, få minuterna de hade kvar. Även om han var aldrig så otillgänglig. Hon gick endast några steg bortåt.
»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett ansikte visade sig. Det var icke den gamla trotjänarinnans.
»Spring genast ned till Magnusson och säg till att han spänner för kärran.» Ansiktet försvann. Strax efter löpte en kvinnsperson ned till stallet.