Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade sig. Det såg ut som om han ville bryta ut i raseri, i smärta, men så behärskade han sig, bockade, tog sin hatt och gick ut ur lusthuset.
Hon såg honom gå nedför den lilla backen till lusthuset. Han var klädd i grå sommaröverrock och svart, rund hatt. Det låg något bestämt, beslutsamt i figuren. Han var av medelhöjd med påfallande breda axlar, och han gick långsamt och säkert nedför gången utan att se sig om.
Sorgen steg och steg i hennes hjärta. Hon böjde sig framåt som om hon velat ropa honom tillbaka, hålla honom kvar. Armarna lyfte sig sakta, och det började rycka kring hennes mun. Alltefter han gick nedåt den långa gången, krympte han liksom och blev mindre. Nu togo fruktträden bort hans huvud, hans kropp och han blev borta. Då skyndade hon ut ur lusthuset och efter honom.
Han hade stannat hos trädgårdsmästaren. Där fann hon honom. Han växlade några likgiltiga ord om blommor med mannen, så sade han till henne:
»Jag undrar, om jag kan få skjuts?»
Det slog henne, att han talade indirekt. Icke du. Icke Sigrid. Hon var redan en främmande person för honom.
»Skall du icke hälsa på mamma?» frågade hon.
»Jo, naturligtvis, om det är nödvändigt.»
Det strömmade kyla från honom. De gingo stillatigande uppåt gården. Det var som om det icke längre fanns någon förbindelse mellan dem. Bandet var avslitet.
Hans sinne var fullt av bitterhet, av sårad fåfänga, av agg och av självrannsakan. Den resan kunde han ha besparat sig. Den viljan kunde icke besegras. Hon kröp bakom sin hemlighet. Hon skulle få vara där. Han var icke den, som ville bryta sig in i andras själar. Hon skulle få ha sin hemlighet i fred. Det var säkert ingenting att stå efter. Hon var envis, det var hela saken. Envis och släktgalen. Det var alla av så kallat blått blod. Blått blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina ådror, rött levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad som varit före och skulle komma sedan utan efter vad som var.