»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde på hans röst, att nu kom avgörandet. Nu fordrade han svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes öde i hennes egna händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting.
»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att se in i hennes ansikte och där söka avläsa det svar, som hon icke ville ge. Hon vred sig undan. Hon var som ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville se jägaren i ansiktet.
»Kan du icke säga mig det?» frågade han.
»Nej», mumlade hon.
»Är det en hemlighet?» sade han.
Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste han något? Anade han något om Johan? Omöjligt. Det var bara ett ord, som han slungat ut på måfå.
Hon såg forskande på honom. Nej, han visste ingenting. Det var bara en fråga som så många andra, som kommo av sig själva. Plötsligt ilade en tanke genom hennes skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen. Där var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan.
»Ja, det är en hemlighet», sade hon.
»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på henne oavlåtligt.
Hon kände det som om hon befann sig i hans mottagningsrum och blev undersökt. Blicken ur de små, bruna ögonen försökte liksom borra sig in i henne. Hon förstod, att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom blivande längre, stoltare och rakare svarade hon: »ja.»