»Vad tror du jag bryr mig om en gammal gubbstut på femtio år!» förklarade Erik med trettioåringens ungdomliga övermod. Nu var han säker om att han skulle segra i denna kamp. Han var viss på att hennes hjärta alltjämt tillhörde honom. Det var endast hennes vilja, som återstod att besegra. Underrättelsen om att hon icke längre var, såsom han trott, en rik arvtagerska underlättade striden. Han föraktade visst icke pengar. Han hade levat länge nog för att förstå deras verkliga värde, men han hade aldrig gjort penningen till någon husgud, som han tillbad i tysthet men förnekade offentligt. Han hade stretat sig fram genom privatlektioner ända tills han tog sin examen. I motsats till de flesta av studiekamraterna hade han inga skulder att dragas med. Penningen var således icke ens ur skuldbetalningssynpunkt någonting eftersträvansvärt för honom. Den fattiga Sigrid Persdotter Bjurcrona var honom egentligen ännu mer sympatisk än den rika. Det gjorde dem mera jämspelta, och icke ens skuggan av misstanken att han fasthöll vid en rik arvtagerska kunde förmörka deras kamp.

Nu gällde det endast att få bukt på hennes — jag kan icke.

»Du har ännu icke svarat mig på om du vill låta mig vänta?» började han försiktigt. Nu skulle han icke förgå sig. Det kunde vara farligt nog. Det hade han nyss märkt. Då kunde det lika väl ha slutat illa, mycket illa. Hon kunde helt enkelt ha gått sin väg ifrån honom utan ett ord.

»Jag har lovat dig att vänta tåligt, det hörde du», fortsatte han, »endast jag får veta orsaken till det, den verkliga orsaken. Det förstår du själv, att det är ohållbart att säga, att du icke kan överge din mor. Jag har aldrig begärt, att du skall lämna henne i sticket nu. Jag begär bara att få veta varför du anser detta behöva betyda detsamma som evig skilsmässa mellan oss?»

Hon började bli trött av hans frågor. Hon hade sagt, att hon icke kunde lämna Bjurnäs. Hon kunde icke utbreda sig i detaljer över allt, som höll henne kvar. Det skulle ingen mer än hon förstå. Det var allt för invecklat. Det hade fina, fina rötter ända in i hennes blod. Det hängde ihop med gården, med murarna, med tornen, klockan, lusthuset, kapellet, trädgården, allt. Från allt detta synliga gingo osynliga trådar in i hennes hjärta. Hon kunde icke riva sig loss från dem. Hon ville söka uppfylla faderns begäran att ta hand om Bjurnäs och framför allt ville hon hålla sitt löfte till honom att sörja för Johan. Hur skulle hon kunna det, om gården gick ifrån dem och de fingo några tusen i räntor i bästa fall att dra sig fram på? Allt detta var så invävt i vartannat att ingenting kunde rubbas utan att det hela tog skada. Det fanns ingen möjlighet att utlägga det för Erik. Så valde hon den enklaste utvägen av alla.

Hon svarade honom, att det var hennes plikt att stanna hos modern, hennes plikt att stanna på Bjurnäs, hennes plikt att bryta med honom. Det är alltid tungt att offra något för pliktens skull. För ett stackars ungt hjärta som Sigrids var det fruktansvärt. Hon tyckte själv hon upprepade några dumma ord utan mening, utan innehåll. Så satt hon och jordade sin egen kärlek, blek i ansiktet och stirrande ned i de murkna golvtiljorna. Djupt, djupt ned skulle den. Tre skovlar mull skulle falla, och ovanpå satte hon pliktens tunga sten.

Hennes ord föllo långsamt och tungt.

»Plikt och plikt och plikt!» upprepade Erik. »Vad är det för dumma ord i detta sammanhang? Man har plikt att betala sina skulder och sköta sitt arbete, men ingen människa i världen har någon plikt att offra sin kärlek för några kors och grisars skull. Ja, för strängt taget är det just det saken gäller. Bjurnäs eller jag. Din mor är mer ett svepskäl, det förstår jag. Du vill sätta gården på fötter? Det är vackert, mycket vackert, men för vems skull vill du göra det? För din fars? Du berättade själv, att när han förstod, att du icke var fri, så avstod han från den planen. Vi talar icke mer därom, sade du, att han sagt. Varför skall du tala om den, ta upp den och sätta den som någon slags ledstjärna för dig? Det är en romantik, som icke hör tiden till! Icke låta gården gå ur släkten! Ja visst! Men du är ju den sista av släkten i rätt nedstigande led efter vad du flera gånger sagt mig. Din farbror Johan nere i Skåne är död för många år sedan. För vem offrar du dig egentligen? För ingen. Du kastar bort din unga och vackra kärlek för en förflugen idé. Du dödar dig själv som människa. Vi kan stryka mig ur resonemanget och endast tänka på dig. Om tio år är du gammal, ja, jag menar från unga flickors sätt att se. Kanske din mor är död, hon har klent hjärta, säger du, och då sitter du här ensam på det ur ruiner upprättade Bjurnäs. Du förklarade i brevet, att du alltid kommer att älska mig. Du kommer således icke att gifta dig?»

Det sista var i frågeform. Sigrid skakade på huvudet. Ack, allt detta hade hon redan själv sagt sig så många gånger under den sista veckan. Det var inga nyheter han framförde för henne. Allt var gammalt.