»Några och femtio, tror jag», svarade hon snabbt.
»Det var märkvärdigt vad det gick fort att svara på den frågan», sade han och tog ut penséen ur knapphålet och luktade på den.
Sigrid blev ond på allvar och reste sig.
»Fy!» sade hon. »Var det därför du kommit hit, så hade du hellre kunnat stanna hemma.»
Besynnerligt nog erinrade hon sig i detsamma vad den lilla flickan Greta Boström frågat — vill du icke bli min mamma? Det gjorde icke situationen lättare. Tvärtom väckte det hos Sigrid ett begär att trotsa Erik.
»Du trodde kanske, att jag skall gifta mig med honom? Änse’n, är jag icke en fri människa?»
Nu var det han, som fick logikens övertag.
»Jo, det är du», sade han lugnt. »Du bör endast först försäkra dig om, att du icke älskar någon annan.»
Han sade det så ömt och vackert att de störtade i varandras armar utan att tänka på om någon såg dem. När de lugnat sig igen, var farbror Gustaf fullständigt ur spelet.