»Det är icke fråga om tro. Jag vill veta. Det kan icke vara något svårt att besvara, tycks det mig, om farbror Gustaf är gift.»
Hans ansikte hårdnade till. Tonen hade övergått i hån. Fanns det en sjuk punkt, skulle han till vad pris och med vilka medel som helst finna den. Sjuka punkter ömmade för tryck. Sanningen skulle fram, om han också skulle skära fram den med hån.
Allt detta kände Sigrid. Hon blev varm och kall om vartannat. Ju längre det dröjde med svaret, desto svårare skulle det bli att avge det.
»Han är änkling», sade hon beslutsamt.
Erik reste sig halvt ofrivilligt och gick några steg. Han måste lugna sig, det kände han, annars gick det på tok.
»Varför sade du icke det med detsamma? Det var icke något farligt», försökte han mildra.
Men nu var hon kränkt och hämnades.
»Det lät som om det varit något farligt med farbror Gustaf», sade hon.
Det skulle hon icke sagt. En man tycker icke om att bli slagen med logikens vapen. Hennes försvar retade honom, och misstänksamheten slog ut i sin allra svartaste blom, svartare än penséen, som han till synes tankspridd fingrade på i knapphålet, medan han med full avsikt gjorde ett operativt insnitt för att öppna vägen till sanningen.
»Hur gammal är farbror Gustaf?» frågade han.