»Tycker du verkligen, Erik, att jag kan lämna mamma ensam med allt detta?»
»Du förstår väl icke lantbruk?»
»Nej, det gör jag inte, men någon måste dock finnas här på gården, som kan avgöra saker och ting, någon som rättarn och folket kan vända sig till.»
»Det tycker jag den där farbror Gustaf kunde göra,» utlät sig Erik. Samtalet började plåga honom. Han fick icke tag i vad han ville ha reda på. Det var icke längre brevets — jag kan icke. Nu mötte honom ett mjukare motstånd, som visserligen gled undan i en massa ord men ändå fanns kvar.
»Farbror Gustaf har tillräckligt göra med sitt stora Alby.» Hon blev en smula rödare i ansiktet. Erik såg det. I den misstänksamma stämning, som detta obegripliga motstånd försatte honom, tolkade han rodnaden oriktigt.
»Hur gammal är den där farbror Gustaf?» frågade han. Ännu var det bara en skämtsam, ehuru något ironisk ton i rösten.
»Varför frågar du det?» Rodnaden försvann, och hon blev blekare än hon varit, innan Erik tog upp spörsmålet om farbror Gustaf kunde sköta Bjurnäs.
»Är han gift?» sporde Erik. Nu var skämtet bortblåst. Sigrid kände igen tonfallet. Det brukade tyda på storm.
»Du tror väl icke, att ...?»