»Ja, förfärligt», sade Erik.
När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd på en bricka, kunde hon icke förstå, varför både modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så frågande ut att modern måste upplysa om orsaken.
»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, att det bästa man kunde göra med ett dåligt hjärta var att ta ut det och borsta det. Tänk, borsta det!»
Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom mjölkglaset. Det var omöjligt. Han tog glaset men såg bortåt modern. Han vill icke veta av mig längre, det syns, tänkte Sigrid.
»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», sade hon onödigt bittert för att vara sysselsatt med en så enkel sak, som att bjuda ett glas mjölk åt en av Bjurnäs’ tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även förvånad på henne. Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och doktorn?
»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. Eller hur doktor? Inte kan man leva utan hjärta?»
Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var att synas spirituell. Hennes nåd föraktade inga medel, och när han nu var doktor ...
Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig.
»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett hjärta kan leva, fast individen är död.»
Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller Sigrid förstodo det. Båda tittade förvånade på honom och sedan på varandra. Han tömde mjölkglaset, torkade sig om mun med näsduken och avgav förklaringen.