»Nej, läs det du!» sade hon. »Jag har inte glasögonen på mig.»
Mannen gick fram till fönstret för att se bättre.
»Läs det högt», bad hustrun.
Han hostade till och läste med stadig om än något dröjande röst:
»Bästa fru Hansson!
Det är från häradshövdingen», inflickade han. Därpå fortsatte han:
»Överbringaren av detta brev är en fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Hon äger en gård i Västergötland, Bjurnäs. Vid en resa, som hon med mitt medgivande företog till Gränna för länge sedan, fick hon tillfälle att se Johan. Fröken Bjurcrona har känt Johans far mycket väl och var särdeles god vän med honom. Hon blev så intagen av pojken, att hon i dag varit uppe hos mig för att fråga, om hon kunde få övertaga honom. Rent juridiskt sett möter det från min sida inga hinder. Johans båda föräldrar äro döda som fru Hansson vet, och jag äger som Johans förmyndare, tillsatt av Johans fader, att uteslutande bestämma var Johan skall vistas. Jag har redan sagt fröken Bjurcrona, att jag mycket ogärna vill, att pojken tages från er. Ni har vårdat honom ömt som en mor. Då emellertid fröken Bjurcrona vidhåller sin bön, vill jag icke förneka henne rätten att få tala med er om saken. Jag tillåter mig i samband härmed få påpeka, att fröken Bjurcrona de senare åren bestritt Johans underhåll hos er uteslutande av vänskap för Johans far. Allt vidare överlämnar jag åt er själva. Vill ni behålla Johan, ger jag er mitt hedersord på att ni får det. Skulle ni däremot anse av ett eller annat skäl, att Johans framtid bättre tryggas genom att fröken Bjurcrona övertager honom, har jag för min del ingenting däremot. Ni får handla precis som ni själv vill. Jag vet, att ni båda hålla av pojken och att det blir svårt för er att skiljas från honom. Allt detta och mycket mer har jag sagt fröken Bjurcrona. Hon har det oaktat vidhållit sin bön att få tala med er. Låt henne tala! Överväg endast noga, innan ni fattar ert eget beslut. Hälsa herr Hansson och Johan från er Gösta Torsell.»
Hansson tystnade. Ingen av de andra tillade något. Det var som om ett tomrum mellan de tre personerna bildat sig under den långsamma och med enformig ton gjorda uppläsningen. Det kom inga utbrott av överraskning eller förskräckelse. Makarna Hansson kände det som om de alltid hade vetat, att en gång skulle stunden komma, då Johan togs ifrån dem. Dag för dag, år för år hade de skjutit denna tanke från sig. Ju längre det dröjde, desto tryggare inbillade de sig vara. Nu erinrade sig båda, att de många gånger sett en outtalad fråga på varandras läppar, en orosglimt i ögat och känt ett ängslans tag i hjärtat. Visst hade de vetat det, hela, hela tiden! De, som en gång förnekat Johan, skulle antingen komma själva eller skicka andra för att fordra tillbaka vad som lämnats endast som lån. Månadsbetalningen var ingen försäkran om att de evigt skulle få behålla Johan. Timmen var slagen. Uppbrottet stod för dörren. I avskedets stund har man inga ord, när man i åratal varit beredd på skiljas.
Det var också Sigrid, som först talade. Hon hade blivit angenämt överraskad av att höra häradshövdingens brev. Det var långt vänligare mot henne än vad hon trott. Människorna voro ändå icke så elaka som de kunde låta.