»Jag förstår», började hon, »att det blir mycket svårt för er att skiljas från Johan.» Hon hade varit så upptagen av att lyssna till uppläsningen att hon omedvetet begagnade sig av en av dess fraser. Hennes ord inverkade icke heller på Hanssons annat än så till vida att Hansson med något grumlig röst sade:
»Skall inte fröken sätta sig?» Han satte sig själv vid fönstret.
Sigrid följde automatiskt uppmaningen. Hon satte sig vid bordet, ungefär mitt emellan de båda makarna. Hansson lade brevet från sig och tände pipan.
Sigrid hade svårt att börja tala igen. Hanssons uppmaning var så realistisk att den ledde hennes tankar bort från vad hon velat säga. Hur kunde de taga saken så lugnt? Hon hade väntat sig rop och tårar, åtminstone från fru Hansson, och så blev det endast en uppmaning från mannens sida att sätta sig. Hon hade aldrig uppfattat folkets förmåga att tåligt bära motgångar och taga sorg som glädje lika, detta underbara tålamod, som har sina rötter i nödår, krig och lyckans täta växlingar.
Fru Hansson satt visserligen med huvudet nedböjt, väntande dödshugget, men mannen sög lugnt på pipan.
Sigrid såg från den ena till den andra.
»Häradshövdingen förberedde mig på det», återtog hon. »Jag är också förfärligt ledsen, om jag förorsakar er någon sorg, men vi kan alltid tala om saken, hoppas jag.»
Hennes indirekta fråga fick inget svar varför hon fortsatte.
»Johans far var en mycket, mycket god vän till mig.» Hennes röst darrade så pass att fru Hansson lyfte huvudet och fäste blicken på henne.